1975 USA/ STORBRITANNIEN/ FRANKRIKE/ FINLAND/ SVERIGE/ VÄSTTYSKLAND 159 min. färg/35mm/2.35:1. R: Robert Altman. S: David Arkin, Barbara Baxley, Ned Beatty, Karen Black, Ronee Blakley, Timothy Brown, Keith Carradine, Geraldine Chaplin, Robert DoQui, Shelley Duvall, Allen Garfield, Henry Gibson, Scott Glenn, Jeff Goldblum, Barbara Harris, David Hayward, Michael Murphy, Allan F. Nicholls, Dave Peel, Christina Raines, Bert Remsen, Lily Tomlin, Gwen Welles, Keenan Wynn, James Dan Calvert, Donna Denton, Merle Kilgore, Carol McGinnis, Richard Baskin, Elliot Gould (cameo), Julie Christie (cameo).
En av Robert Altmans mest berömda filmer och milstolpen i hans karriär – filmen som summerade hans filmer fram till den punkten och lade grunden för hans framtida. Storyn är det arketypiska panorama-drama Altman med denna lade grunden för: En pseudo-dokumentär skildring av cirka två dussin karaktärer och deras intriger med och utan varandra under några dygn i countrymusikens huvudstad Nashville när en populistisk republikansk guvenör är i staden för att marknadsföra sin presidentkampanj. Alla bitar i Altmans oeuvre faller på plats i denna film som envist trotsar konventionellt berättande med flera berättelser utan intrig-arker och skapar en autentisk känsla av liv och rörelse. Fina skådespelare gestaltar karaktärer vi möter i emellanåt slumpartade ögonblick och deras livserfarenheter är ömsom komiska och sorgliga. Under ytan anar man en konstnärlig ambition att göra en typ av hatkärleks-musikal till Americana-myten – detta är en film som handlar lika mycket om Dolly Parton som den gör om Kennedy-mordet. Framför allt är det en av Altmans jämnaste och mest lyckade filmer, där han lyckas med det modernistiska stream of consciousness-berättandet utan att det blir sökt eller ojämnt utan fängslande ända till slutet, om man kommer förbi Altmans inledande tröskel av tröghet/motstånd. En tredjedel av filmen består av country-musik vilket emellanåt skapar en hypnotisk, halvdokumentär känsla liknandes den i Woodstock (1970). Alla sånger är inte lika bra – och ibland är det inte meningen att de ska vara minnesvärda – men Keith Carradine vann en Oscar för I’m Easy. 4/5 8/10. 2013.
