1987 USA 90 min. färg/35mm/1.37:1. R: Jean-Luc Godard. S: Peter Sellars, Molly Ringwald, Burgess Meredith, Michèle Pétin, Jean-Luc Godard, Freddy Buache, Leos Carax, Julie Delpy, Woody Allen, Suzanne Lanza, Norman Mailer, Kate Mailer.
Godard når – något oväntat – en av sin kreativa höjdpunkter med denna fullkomligt kompromisslösa skapelse, gjord i USA av alla ställen, som börjar med att kommentera dess produktionsomständigheter (Mailer hoppar av filmen, på riktigt, eftersom han ogillar idén att ha en incestuös roll tillsammans med sin egen dotter) varpå den förvandlas till en korsning av pseudodokumentärt Shakespeare-häng (det är en särskild syn att se Ringwald och Meredith citera barden mellan cigaretter och drinkar), en hypotetisk vision av hur Shakespeares ”ättling” (alternativt nygammal reinkarnation) försöker skriva ”sina” pjäser (igen??) och flertalet symboliska passager där Cordelia paras ihop med Jeanne d’Arc och Virginia Woolf; det hela mynnar ut i dödsmedveten existentialism, och filmmediet behandlas hela tiden som en lika död men omöjligt levande tingest – allt är förresten regisserat av Woody Allen… förlåt, ”Mr. Alien” (Godards egna alter-ego är… svårtydlig, bokstavligt talat). Konsthatare kommer att kasta ruttna ägg, men Godard hittar faktiskt här en otroligt fruktbar form där han skapar ur hjärtat och hjärnan utan att stilen blir vare sig forcerad eller för iögonfallande; filmen är lika rolig och spontan som hans 60-talsfilmer och lika bitter och hyperintelligent som 70-talsverken, och det verkar som att 80-talets new wave-sentiment ger honom en ny möjlighet att vara flytande och sensorisk. Varje sekund av filmen känns inte bara äkta, utan är dessutom en total cinematisk kraftansträngning som utnyttjar mediet till fullo, och det är smått chockerande att se hur elegant denna regissör lyckas fortsätta byta skinn och omformulera sina ständigt nya grunder. 5/5 10/10. 2017.
