2016 STORBRITANNIEN 111 min. färg/codex/2.39:1. R: Stephen Frears. S: Meryl Streep, Hugh Grant, Simon Helberg, Rebecca Ferguson, Nina Arianda, Stanley Townsend, Allan Corduner, Christian McKay, David Haig, John Sessions, Brid Brennan, John Kavanagh, Pat Starr, Maggie Steed, Thelma Barlow, Liza Ross, Paola Dionisotti, Rhoda Lewis, Aida Garifullina, David Mills, David Menkin, Sid Phoenix, Tunji Kasim, Carl Davis.
Välgjord och stundtals gripande historia om en aristokratisk kvinna i 40-talets New York (oklanderligt spelad av Streep) som sjöng förfärligt uselt men som själv trodde att hon var en prima sångdiva. Hennes man (Grant) lät henne leva i tron som, om man ska tro filmen, ledde till en ”inte nudda golv”-tillvaro där han fick muta publiken för att den skulle applådera, och konstant bete sig som kejsaren inte var naken – vilket blev ett problem när hon blev mer och mer populär. På det stora hela taget är denna tilltalande melodram effektiv och ofta bildskön, även om tematiken är rätt motsägelsefull då Jenkins fanns i verkligheten och hennes livsöde torde ha varit betydligt mer tragiskt än i denna film, som i slutändan blir en forcerad feel-good. Positivismen ger filmen en oavsiktlig absurdism som inte fanns i den mer nyanserade franska filmen Marguerite, som samma år behandlade samma historia. Denna fungerar dock tack vare ett stabilt berättande och fina skådespelare; Grant särskilt underskattad som den mångfasetterade maken, på många sätt filmens huvudperson. Videosöndagrecension. 2016, 2024.