Il deserto rosso. 1964 ITALIEN/FRANKRIKE 117 min. färg/35mm/1.85:1. R: Michelangelo Antonioni. S: Monica Vitti, Richard Harris, Carlo Chionetti, Xenia Valderi, Rita Renoir, Lili Rheims, Aldo Grotti, Valerio Bartoleschi, Emanuela Pala Carboni.
Intensivt överskattad Antonioni-melodram om psykiskt rubbad hemmafru (Vitti) som känner sig alienerad och trasig gentemot sin omvärld… vilket inte är så konstigt, eftersom hennes man är en kall fabrikschef och hennes dagliga promenader går via de deprimerande fabrikerna. En romans med en dubbad Harris är lika hoppingivande som en dejt med en stenbumling. Antonionis dystra stämning (inklusive zing-zongande oljud á la Förbjuden värld) är förvisso utmärkt genomträngande men filmens poäng är självlysande tydlig från första början, resten är en tom och tråkig transportsträcka. Den som vill göra Antonionis jobb åt honom kan läsa allsköns akademiska analyser som ger mening som sällan ens antyds i de monotona och repetitiva scenerna, som hela tiden känns som mindre inspirerade versioner av Fellinis Det ljuva livet. Michelangelo hade behövt byta bekantskapskrets, för de flesta människor är inte så tråkiga som de i den här filmen. 2021.
<- Den röda filmen.
-> Den sista färden.