Josef Fares Kopps – en komedi om en överflödig polisavdelning i en liten stad som måste lägga ner, vilket tvingar poliserna att hitta på brott för att förbättra statistiken – var en av de största svenska succéerna 2003. Det var Fares uppföljare till storsuccén Jalla Jalla som drog fulla hus. Det gjorde även Kopps men […]

En irriterande tunn yuppiethriller från 90-talet. Utspelar sig i den tyvärr helt ointressanta världen av PR-affärsmän och vill få oss att tycka om en businesshaj (Timothy Hutton) genom att inbilla sig att han är en trogen man åt fru, trots att de är separerade eftersom han jobbar för mycket. Pitchen går ut på att han […]

Den här komedin är inte lika undermålig som de flesta ”så dålig att den är bra”-komedier, men den är så dålig att den är bra ändå. Allt handlar om komisk timing. Hexed – som handlar om en deppig hotellreceptionist som lurar till sig en dejt med en fotomodell som visar sig vara ett mordiskt psykfall – […]

Den här filmen är en frisk fläkt på alla möjliga sätt. Det är en komedi om två flickor som hyssar sig igenom sin tid på en katolsk flickskola, men den har ingen sådan där ”skämt åsido”-ton av moralism som man alltid hittar i Disneyfilmerna. Inte heller är filmen fullt 60-tal – nunnorna är inte antagonister […]

Seg Roy Rogersfilm med en story som ska föreställa sig ta plats under amerikanska inbördeskriget. Roy är yankeelöjtnant som skickas till Colorado för att rensa ut bland konfederatsympatisastörer och finner att hans egen bror är en av storskurkarna. Ett par bra skådespelarprestationer men mestadels pratigt och långdraget och vår sjungande cowboy tar bara fram guran […]

Något udda story på denna gamla stumfilm – en nostalgisk domare vill återskapa vilda västern och tvingar därför sin son att iscensätta ett stort lajv i en spökstad ute i väst. Såklart finns det ett riktigt rötägg med i bilden, samt en förlorad dotter från fornstora dar. Filmen har något flådigt över sig men sinkas […]

Så jag såg Triangle of Sadness och sedan såg jag High-Rise och sedan var klockan ganska mycket. Vad gör man då? Jo, man tillåter sig själv att dinera nattamat medelst italienskt splatter från Joe D’Amato. Antropophagus är en perfekt liten epilog efter fyra anspråksfulla filmtimmar. Det är knappt så att den här filmen handlar om något alls, åtminstone […]