Stel, onaturlig, mållös produktion som skriven och regisserad av en HR-avdelning. Här har man raderat Småland från kartan och ersatt det med ”Sverige” (varför Kristina och Karl Oskar talar stockholmska, vilket är förståeligt eftersom stockholmare ju ofta blandar ihop huvudstaden med hela landet) via chockerande Terrence Malick-plagiat som ska tillföra en godtycklig poesi åt en berättelse som helt saknar kontext, perspektiv eller röd tråd – faktiskt är det svårt att urskilja mycket av en berättelse här överhuvudtaget. I mitten av en likstel ensemble står emellertid Lisa Carlehed och spelar över åt alla håll, med andan i halsen som om rollfiguren Kristina (en obegriplig figur som verkar förvirras av varje tanke hon får) är dömd att glida oss ur händerna under dessa omständigheter. Regissören Erik Poppe är ursprungligen journalist – och kunde kanske därför göra någon sorts filmkonst av Utöya 22 juli – men denna plågsamt pretentiösa och totalt ofokuserade film saknar alla tecken på basal berättarbegåvning. I slutet tillägnas alla mödrar, varpå arkivmaterial som visar historiska flyktingströmmar rullar i eftertexterna, vilket är talande exempel på att det ena budskapet duger lika bra som det andra; med sin kommersiella appeal tycks denna film ha ansetts vara färdig på förhand. Också med Gustaf Skarsgård som stirrar och hojtar alla sina repliker, Tove Lo som bara kan accepteras som amatör, Sofia Helin och Rasmus Lindgren som väljer så förutsägbara porträtt som möjligt (de spelar de inskränkta kyrkoledarna) samt mellan raderna en sorts arrogant försäkran om att den svenska kritikerkåren kommer följa direktiven och låtsas som att det hela duger för att slippa nämna namn och sprida dålig stämning. Det har ju kostat en massa pengar och det är ju bra för att vara svenskt, kanske? Eller så kan man använda ögon och öron samt sist men inte minst ett kritiskt omdöme.