1942 USA 103 min. sv/35mm/1.37:1. R: Michael Curitz. S: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Conrad Veidt, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Dooley Wilson, Marcel Dialo, S Z Sakall.
Så gott som ofelbar romantisk Hollywood-klassiker som nästan enbart innehåller klassiska ögonblick. Utspelar sig under andra världskriget i Casablanca, där människor lever i väntan på att få komma till Amerika – somliga får vänta hela sina liv. Den småskumme klubbägaren Rick (Bogart) stöter på sin gamla kärlek (Bergman) som är på flykt med sin man (Henreid), en omtalad fredskämpe, från nazisterna. Var något av en dussinfilm när den kom, men har kommit att bli en av filmhistoriens stora klassiker – anledningen är förmodligen att allting är perfekt; den är rakt berättad, fantastiskt agerad, har både fånig och bitter humor, totalt såsig och samtidigt igenkännbar romantik och melodramatik, klassisk spänning och dramatik som dessutom inkapslar såväl andra världskriget (kulturellt) som amerikansk film överlag (förmågan att berätta dom mest komplexa historierna på enklast tänkbara sätt). Ett mästerverk av Hollywood-kitsch. Lorre är också minnesvärd som småtjuv, för att inte tala om Rains som är superb som polischefen; Dooley Wilson sjunger förstås ”As Time Goes By” som ingen annan. Den legendariska slutscenen får vi inte glömma heller. Play it, Sam. Fick tre Oscar; bästa film, manus, och regi. Vid den svenska premiären blev fyra minuter bortklippta eftersom de hånade nazisterna (och så ville man inte ha det i Sverige). Videosöndag-recension (mästerverk). 5/5 10/10. 2000, 2002, 2012.
<- Cartouche – mästertjuven.
-> Casanova.