Lost Horizon 1937 USA sv/35mm/1.37:1. R: Frank Capra. S: Ronald Colman, Jane Wyatt, Edward Everett Horton, John Howard, Thomas Mitchell, Margo, Isabell Jewell, H.B. Warner, Sam Jaffe.
Utomordentlig, fortfarande ovanlig Capra-filmatisering av James Hiltons roman om fem människor som från en turbulent start i Kina får sitt flygplan kapat; det kraschar sedermera i bergstrakter i Tibet där de räddas av ett pacifistiskt släkte människor som bor i paradiset Shangri-La där fred, harmoni och hälsa härskar. Colman spelar den för det civiliserade samhället alltför intelligenta mannen som fängslas av platsen – men hans bror (Howard) är inte lika övertygad och en konflikt stundar. En fantastisk berättelse och ett mästerligt filmberättande i denna suggestiva och ambivalenta film som ständigt begär av åskådaren att använda både intellektet och emotionerna samtidigt som den fortsätter längsmed en genuint oförutsägbar intrig. Warner är fin som Shangri-Las aningen (eller eventuellt) mystiske guru, tillfredsställande comic-reliefs finns i Horton och Mitchell och Wyatt är utomordentlig och ger liv åt ett (i sammanhanget extra) idealiserat kärleksobjekt. Främst är detta dock en berättelse om hur ideologi fungerar på människopsyket och främst hur drömmen om altruism är odödlig i människohjärtat; en omskakande final och en kryptisk avrundning är kronan på verket. Var ursprungligen 132 minuter men drogs tillbaka och har sedan dess funnits i diverse ohederliga versioner – Den mest kompletta restaureringen ligger idag på 127 minuter och då har ett par saknade scener ersatts med den tillvaratagna dialogupptagningen och stillbilder. Nyinspelad 1973. 5/5 9/10. 2014.
<- Bortom apornas planet.
-> Bortom horisonten (1973).
