Djupt personlig, dunkel berättelse om en timid pojke som på 90-talet blir besatt av en TV-serie tillsammans med en skolkamrat – efter flera år, och ett mystiskt försvinnande, får han i vuxen ålder ett sammanbrott och börjar tro att TV-serien och verkligheten är en och samma. Det är åtminstone en ungefärlig beskrivning av intrigen, för sanningen att säga är det här en intensiv, känslodriven film som ligger så nära sina emotionella angelägenheter att intrigen emellanåt är svår att begripa intellektuellt. Samtidigt finns det något genialt i Jane Schoenbruns sätt att använda fiktiva lager för att slå undan benen på sin egen formella konstruktion – enligt egen utsago är filmen till stora delar en allegori för könsdysfori, men tematiken från Schoenbruns tidigare filmer (särskilt idén om massmedia som religion) hjälper en också förstå karaktärernas domedagsallvarliga relation till kitsch. Samproducerad av Emma Stone och Dave McCary, distribuerad av A24 och kanske en lite för snabb skjuts för Schoenbrun, som inte alltid behärskar sin egen kreativitet, och som verkligen överbelamrar filmen, som om en andningspaus vore en inbjudan till självtvivel, men det är en spännande skapelse ändå, dels på grund av det starka visuella uttrycket men främst på grund av det briljanta formexperimenterandet.
Lämna ett svar