Utomordentlig modern Hollywoodmelodram där Andy Garcia spelar en levnadsglad pilot som ställs inför en livsomvälvande process av medberoende när frun (Meg Ryan) tvingas inse att hon är alkoholist och måste in på behandling. Tillvaron vänds upp och ner på sätt som är lika subtila som genomborrande och att denna väldigt trovärdiga berättelse samtidigt lyckas fungera som hjärtevärmande Hollywoodromantik är en storartad bedrift. Ryan är så fenomenal, och expressiv, att det är lätt att glömma att det är den mer lågmälda och responsiva Garcia som faktiskt har huvudrollen – manuset av Al Franken är rimligen självbiografiskt och strategierna som används för att få fram de komplexa poängerna, samt effekterna de leder till, är omöjliga att inte beröras av. Liksom många mästerliga melodramer är detta en otroligt underskattad film som tagits för givet och negligerats som en modern variant av vad som förr i tiden kallades ”kvinnofilmer”. Sådana ”snyftare” fick i allmänhet ingen upprättelse förrän inflytelserika män började intressera sig för dem – ett utmärkt exempel är ikoniska 70-talsfilmen Kramer mot Kramer. Sanningen är att denna film är mer sofistikerad och vass, bland annat för att den tar tillbaka genren till en mer solidarisk och jämställd plats. I Europa kan man förvisso göra mer explicit intellektuella och svårmodiga relationsdramer, men sällan utan att stundtals ramla ner i ovidkommande existentialism eller navelluddets fagra landskap; att göra en liknande film inom det amerikanska studiosystemet är en helt annan bedrift. Filmens enda mysterium är varför den tidigt krediterade Ellen Burstyn, som spelar Ryans mamma, bara är med i en scen. Också med en ung Philip Seymour Hoffman och lillgamla Tina Majorino som den lilla dottern som tycks ha förmågan att se, höra och förstå allt som händer.