1994 USA 119 min. färg/35mm, 16mm, 8mm, video/1.85:1. R: Oliver Stone. S: Woody Harrelson, Juliette Lewis, Robert Downey Jr, Tommy Lee Jones, Tom Sizemore, Russell Means, Rodney Dangerfield, Edie McClurg, Steven Wright, Joe Grifasi, Pruitt Taylor Vince, Balthazar Getty, Dale Dye, James Gammon, Maria Pitillo, Sean Stone, Everitt Quinton, O-Lan Jones, Lanny Flaherty, Richard Lineback, Kirk Balt, Ed White, Terrylene, Josh Richman, Melinda Renna, Edward Conna, Evan Handler.
Stones kontroversiella samhälls- och massmediasatir är en iskallt djärv, extremt intensiv och makalöst detaljerad film där Harrelson och Lewis spelar två par som slumpmässigt dödar folk på motorväg 666 på deras ”smekmånad”. Skildrad som ett psykedeliskt collage som blandar stilar och bildformat, attackerar sin hycklande mediasamtid i varje bildruta och aldrig låter åskådaren andas ut. Fylld av minnesvärda karikatyrer – Sizemore är psykotisk kändissnut, Downey Jr. är vedervärdig australiensisk sjask-reporter och Tommy Lee Jones är sliskig fängelsedirektör med vilda västern-ideal. En av 90-talets mest kontroversiella och omdebatterade filmer, och samtidigt en av årtiondets mest symptomatiska filmer; många missade Stones poäng med filmen och anklagade den för att vara allt från övertydlig till direkt våldsförhärligande, vilket är själva poängen med filmen (och det samhälle den fötts ur). Filmen saknar för den delen inte subtilitet eller djupare ingångar, även om det kanske inte är uppenbart på en gång i den överväldigande presentationen; filmen är i ett nötskal en musikvideo från helvetet, ett svar eller ”spegel” mer än en regelrätt ”kritik” men mellan lagren kan man se små visuella citat viska och antyda en mer resonerande kontext åt det vi ser. Under ytan har filmen stora stråk av ambivalens, som gör att olika idéer och klichéer hela tiden byter plats med varandra; kanske mest provocerande för många är sättet Stone ger huvudpersonerna en antihjältestatus gentemot det korrupta ”etablissemanget” samtidigt som han dömer deras exponering som en samhällssjuka – detta drag är visserligen i grunden lika parodiskt som allt annat i filmen, men som en flört med våldsanarkism blir det filmens eventuellt mest subversiva och instinktivt offensiva inslag. Quentin Tarantino skrev originalmanuset, men Stone skrev om det radikalt, varpå Tarantino bara krediteras med storyn. Director’s Cut-versionen är 122 minuter och innehåller ett par extra våldsamma scener. Både Ashley Judd och Denis Leary hade roller i filmen, men deras scener klipptes bort. 1999, 2003, 2006, 2024.