Svenska polisfilmer hade glidit mot ett Hollywoodideal rätt länge, men det var 1999 års Noll tolerans som bröt igenom och gjorde den första sverigamerikanska actionthrillern, åtminstone den första som publik och kritiker köpte utan alltför mycket krångel. Regissören, Anders Nilsson, började sin karriär som skyddsling åt Mats Helge Olsson, som gjorde VHS-filmer på 80-talet och var typ den svenska motsvarigheten till något mellan Godfrey Ho och Andy Sidaris.
Det lönade sig dock. Noll tolerans såg väldigt attraktiv ut och särskilt så lät den, såg ut och rörde sig som en ”riktig”, tvättäkta McDonald’s-film. En kritiker, som recenserade filmen positivt, kunde inte låta bli att lägga märke till att Nilsson skulle hamnat i fängelse om man mötte filmen med ”noll tolerans”, och att somliga av skådespelarna är så stela att det verkar som att de läser repliker under pistolhot. Även han erkände, liksom de flesta, att filmen fungerade som en ren actionfilm. Jag minns också att det var något av en mindre revolution. Jag var lite olycklig om saken som brådmogen tonåring, vill jag minnas, för jag ville inte att svenska filmer skulle se ut som amerikanska filmer, men jag sällade mig också med de andra och tyckte att filmen var OK.
Att se om filmen några decennier senare var roligt. Tänk att jag avfärdade så mycket av filmen förr i tiden! Nu smälter jag, förutsägbart nog, av det analoga filmfotot, de saftigt plåtade Göteborgsgatorna, den allmänna attraktionskraften i hela produktionen. Det är sant att Nilsson inte har någon aning om hur man regisserar skådespelare – nästan varje dialogscen är skrämmande stel, vilket gör att många fantastiska skådespelare får agera i tomma intet och förlita sig på verktyg som de har gömt undan i skådespelarskafferiet. Marie Richardson är det mest iögonfallande exemplet, som spelar det viktigaste hotade vittnet; hon var med i Eyes Wide Shut samma år! Det finns en scen i filmen där hon, i brist på bättre idéer antar jag, upprepar framträdandet från hennes scen med Kubrick nästan steg för steg.
Men, men. Det Nilsson saknar (helt) i personregi tar han igen i den övergripande visionen; han vet hur man levererar kött och potatis och kött och potatis är vad han levererar. Därutöver var husmanskost år 1999 av klart bättre kvalitet än något från 2023. På tal om det så följdes Noll tolerans såklart upp av två mediokra uppföljare (för bio) och sedan en industri av DTV-uppföljare där Jakob ”ämenfavan” Eklund gjorde om sin roll som avhoppade polisen Johan Falk gud vet hur många gånger. Om någon ger mig mycket pengar för besväret kan jag se dem.