Tidvattnet går lågt för sommaren 2003 med denna överproducerade sumpfilm. Jag försöker att aldrig använda ordet ”tråkig”, men när jag stirrar på denna film och den stirrar tillbaka är det svårt att låta bli. Det är ett mirakel av tristess, verkligen, om det någonsin funnits något sådant, för det borde åtminstone vara ”duglig underhållning”. Den ser fantastisk ut, den behöver ingen mer story, men den lämnar inget som helst intryck. Alla skådespelare påminner om stoiska skyltdockor och Jan de Bonts frånvaro som regissör (studion mikroproducerade den här filmen från början till slut) gör att allting känns som en två timmar lång trailer, men man vet inte för vad.
Angelina Jolie gjorde inte fler Lara Croft-filmer men om hon hade gjort det hade hon kanske konkurrerat med Mission: Impossible och Fast & Furious vid det här laget. Mina förslag på Tomb Radier-titlar i ett alternativt universum:
2005: Lara Croft: Tomb Raider – Treasure of the Maya
2007: Lara Croft: Tomb Raider – Golden Moon
2009: Lara Croft: Tomb Raider – Empire of Shadows
2012: Lara Croft: Tomb Raider – The Pericles Trail
2015: Lara Croft: Tomb Raider – The Revelation Part I: Into the Abyss
2016: Lara Croft: Tomb Raider – The Revelation Part II: Ascension Night
2022: Den mycket försenade Lara Croft: Tomb Raider – Dawn of Life, där Lara Croft är gift och har barn och hela familjen Croft åker runt på äventyr.
Se även National Treasure, som vi kan göra samma sak med.
Dessa fantasier är det bästa Cradle of Life har att komma med.