En trevlig överraskning, även bortom nostalgiska faktorer; smart i hur den vänder på julkalendern och gör en sommarfilm, närmare 60-talets strandfilmer och campingkomedier som En flicka på kroken. Den har också en dämpad melankolisk ton, som ofta sägs vara ”nordisk” även om man hittar den i grekiska eller polska filmer också; det är den där ”springa från kameran på en strand medan en längtansfull flöjt spelar”-känslan; en poetisk böjelse som faktiskt gör den besläktad med Roy Anderssons En kärlekshistoria.