Man får bara en chans att ha en double feature med Below och Ghost Ship för att fira deras 20-årsjubileum.
Varför man nu skulle göra det?
Det är två marinbetonade rysare från 2002.
Sådär, utmärkt anledning, tyst nu.
Det är inte mycket som fungerar i Below men så kan det ju vara ibland i filmens hägrande värld. Man skulle kunna kalla den ”Das Booh”. Den handlar nämligen om ett eventuellt spöke på en ubåt. En amerikansk ubåt under andra världskriget, närmare bestämt, som plockar upp överlevare från ett brittiskt sjukhusfartyg; allt är emellertid inte som det verkar ombord. Är kaptenen galen? Spökar det på båten? Jagar de nazister eller jagas de av nazister? Vad är den stora hemligheten som ingen vill prata om?
Filmen försöker vara en spökhistoria, mysteriethriller och ubåtsäventyr utan att bli endera; tonlös regi gör filmen karaktärslös och mot sista akten, när trådarna oundvikligen börjar trassla ihop sig, sjunker filmen till botten.
Jag bävade inför att se Ghost Ship efteråt för jag hatade den filmen när det begav sig. Jag gav den en högljudd etta. Hade jag använt stjärnsystem idag skulle jag förmodligen ha höjt betyget lite, men nu behöver jag inte slösa energi på att undra hur mycket.
Ghost Ship är inte mycket till film, det ska erkännas, men jag blir inte längre upprörd när filmer inte gör det jag vill att de ska göra; istället föredrar jag att njuta av vad de gör, om inte för min skull så för filmens egen skull och för vem som helst kan njuta av den av någon anledning. Jag gillar vad som finns där i den magra uppbyggnaden. Inte så mycket den splattriga prologen (det enda du minns av filmen) utan kapten Gabriel Byrne som leder ett Hawksianskt rag-tag-team som seglar runt på havet och bärgar vrak. Jag skulle förmodligen se en TV-serie om dem; gör det till något övernaturligt och det blir definitivt. Scenografin ser också ganska bra ut… sen går de ombord spökskeppet och det blir ”Deep Booh Sea” och jag zonar ut… men sånt är livet.