Sjätte återgivningen av Batman är en nollsummeinvestering med noll överraskningar, allt gjort enligt oerhört noga uträknade kalkyler; med så många kostymkarriärer på spel finns det inget utrymme för misslyckande!
Det enda kreativa utrymmet som finns kvar är ren stil, men även här är alla idéer livlösa och köpta på second hand; Batmans jakt på The Riddler (den här gången) tar på sig en krimkostym och känns väldigt mycket som en film från 1997 (alltså Dark City-97, inte Batman & Robin-97), tiden då varje thriller ville vara Seven och varje band ville vara Radiohead (men utan någon uppriktig existentialistisk utmaning – det var, återigen, bara stilen det handlade om).
Det må vara troget den ena förlagan eller den andra, men allt vi ser i The Batman ser vi för skryts och syns skull. Där ingår pseudopolitiken som ärvts från Nolan (återigen hotas etablissemanget av sitt eget folk, men liksom i Joker är budskapen ytliga och cyniskt motsägelsefulla; det huvudsakliga direktivet är att allt ska ”se ut” och ”kännas” viktigt. Matt Reeves har också regisserat filmen ängsligt, liksom i slow motion; människor rör sig och viskar som om de är med i en otecknad Miyazaki-anime.
Reeves stil landar precis så, mitt-i-prick: Exakt mållös. Det är inte första gången han gör en visuellt distraherande men bakom ytan meningslös film; se även Let Me In och den totalt blodfattiga och business-orienterade Apornas planet-rebooten. Med en speltid på 174 minuter går den inte att skilja från en HBO-miniserie, och detsamma gällde för apfilmerna; allt för att anpassa sig efter den nu ganska ynkliga marknaden, där skutan likväl måste styras stadigt framåt.
Det är nu kanske inte en direkt dålig film, men när den har så många muskler att spänna i PR-syfte så är det naturligt att man vill fokusera på det viktiga: Den är inte speciellt bra. Under den obligatoriska hypen och filmens osammanhängande antibudskap har den inget momentum; den riktar sig till ingen, av ingen särskild anledning. Vi ser på en stor, svindyr slentrian.