Cry-Baby (1990)
PĂ„ 70-talet hade fĂ„ hade kunnat tro att John Waters skulle bli mainstream men efter Hairspray (1988) var han hett stoff; alla studior ville ha Cry-Baby, hans rockmusikal om titelfiguren, en bad boy i lĂ€derjacka spelad av ett prima stycke Johnny Depp, och fröken square, hans kĂ€rleksobjekt (Amy Locane). Filmen kom och gick utan större vĂ€sen pĂ„ bio, men fick en större publik pĂ„ video; den blev vad vi i fornstora dar kallade en ”kultfilm”. Idag Ă€r det en av mĂ„nga fd populĂ€ra filmer som en gĂ„ng i tiden var sedd, Ă€lskad och omtalad men som fallit mellan stolarna i mediebruset. Ă andra sidan finns nĂ€stan ingen story alls i filmen. Det Ă€r en tydligt MTV-anpassad historia, en slags Grease 3 som bestĂ„r av hopsnĂ€rjda musikalnummer omgivna av narrativa pappvĂ€ggar. Men bra energi rakt igenom sĂ„klart; det Ă€r den typ av film dĂ€r Iggy Popp joddlar ”butt nekked” i en tunna och Ricki Lake föder barn under en biljakt; man behöver följa upp filmen med nĂ„gon form av paus, Ă€ven om det Ă€r Bolibompa i jĂ€mförelse med Waters tidigare, t.ex Desperate Living, dĂ€r folk kvĂ€vs i hundmat och bebisar grĂ„ter i kylskĂ„p. I Cry-Baby har Waters groteska kaos förpassats till comic relief (i Kim McGuires vanskapta gĂ€ngmedlem ”Hatchetface”) i en övrigt relativt stĂ€dad film.Â