Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Capone (1975)

“Jag tyckte att det var roligt att arbeta pĂ„ Capone” minns Sylvester Stallone. ”Det var som en ostig, efterbliven, inavlad kusin till Gudfadern.”

Ja, det Àr ju ocksÄ ett sÀtt att uttrycka det pÄ.

Stallone, som hade en biroll i filmen, var pÄ vÀg mot sitt break. Det skulle ske bara Äret dÀrpÄ med Rocky, en film som utmanade 70-talets Hollywood med nÄgot sÄ radikalt som ett lyckligt slut. Mitt i detta Ärtiondes sotiga kolgruva, denna kanariefÄgel som hette Rocky Balboa.

Än sĂ„ lĂ€nge stod dock Stallone i sprickan mellan framgĂ„ng och undergĂ„ng. I Capone hittas han mest i bakgrunden, eller dĂ„ och dĂ„ vid Al Capones sida, mumlandes nĂ„got rĂ„d eller annat.

Men framtiden var Slys, inte Roger Cormans och inte filmer som Capone. Corman, b-filmskungen som lĂ„g bakom filmen, hade detta nĂ„dens Ă„r 1975 sett Spielbergs Hajen och sagt högt till sig sjĂ€lv: ”Uh-oh
!”

Under hela 60-talet hade Corman profilerat sig pÄ att göra billiga filmer med generösa gimmickar, smaskiga hisspitchar och sÄ mycket raffel som budgeten tillÀt. Kritikerna ansÄg att det var dÄlig smak, men Àn sen? Det var skoj, och verksamheten gick runt.

Men. ”Uh-oh
” Spielbergs haj Ă„t upp hela biosommaren 1975 och Corman insĂ„g den hemska sanningen: Hollywood hade listat ut hur de kunde göra b-filmer pĂ„ en a-nivĂ„.

Gudfadern var ett annat, utmÀrkt exempel. En sjabbig gangsterstory kunde nu vara rena lyxrullen, en Oscarsvinnare med stjÀrnor och kritikerrosor. Tiden dÄ enkla raffel var dÄlig smak var pÄ vÀg ut. Corman skulle nu bara framstÄ som enkel
 eller rÀttare sagt billig.

Lite orÀttvist Àr det förstÄs att lÀnka Corman för hÄrt till just Capone, som bara Àr en i alla avseenden uselt gjord film, men den talar ÀndÄ för att Cormans storhetstid hÀr var förbi. Det Àr svÄrt att förestÀlla sig en lika sunkig och obegriplig film gjord för AIP, Cormans produktionsbolag, tio Är tidigare.

Praktiskt taget Ă€r Capone en film dĂ€r Ben Gazzara gĂ„r runt och mumlar som en dement tomte. Han ska förestĂ€lla vara Al Capone men han har sĂ„ mycket bomull i munnen att man inte hör vad han sĂ€ger – kackig ljudupptagning, och ljudpĂ„lĂ€gg för den delen, gör inte saken bĂ€ttre heller.

Framför vĂ„ra ögon kommer och gĂ„r episoder ur Al Capones liv. De Ă€r byggda pĂ„ De Verkliga HĂ€ndelserna sĂ„ vi kan lita pĂ„ att de Ă€r helt överdrivna och förfalskade. Till nĂ„gon mĂ„n har de dock en struktur för ibland ser vi Ă„rtal komma och gĂ„. SÄ  först hĂ€nde det, sedan hĂ€nde det, antar jag. Ibland har nĂ„gra gubbar ihjĂ€l nĂ„gra andra gubbar. Ibland tar nĂ„gon av sig klĂ€derna (inte mĂ€nnen) som om kameran Ă€r en mage som mĂ„ste mĂ€ttas. För det mesta sitter gubbarna dock mest och gaggar med varandra.

TyvĂ€rr Ă€r dialogen som sagt svĂ„r att uttyda. ”MĂ€rwĂ€sch-wĂ€sch-wamma-yamme-rawr” Ă€r ungefĂ€r den genomsnittliga betydelsen av vad Gazzara sĂ€ger. ”Wah!” sĂ€ger folk omkring honom. ”Wahja-huh!” ”Nah, Al, come on! MĂ€u, right?” Stallone Ă€r precis lika vĂ€ltalig som alla andra nĂ€r han gĂ„r runt och sĂ€ger: ”DerĂ€wĂ„l! Yawhos, yaknow?”

Stallone spelar Frank Nitti, för övrigt, Capones mer eller mindre hunsade lĂ€rling som efterhand Ă€r den som lĂ€cker de dĂ€r berömda skattepappren till polisen. Det sker i en av filmens mĂ„nga sporadiska episoder, som alltsĂ„ följer varandra som vagnar pĂ„ ett gĂ„tfullt godstĂ„g. Stallone Ă€r ung som en lilja och söt som en
 bulldog, kanske? Men för all del, han Ă€r en av de fina sakerna med filmen, antar jag. Bara framtiden framför sig, trots allt.

Den bĂ€sta scenen i Capone kommer frĂ„n en helt annan film – Chikagomassakern – som man klippt in som om vi inte skulle mĂ€rka nĂ„gon skillnad.

Som Al Gazzara skulle sÀga: Whuyakidme? Jazzhoz! Rawr!

FREDRIK FYHR


1975 USA 101 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Steve Carver. S: Ben Gazzara, Harry Guardino, Susan Blakely, Sylvester Stallone, John Cassavetes, Frank Campanella, John Orchard, Carmen Argenziano, George Chandler, John Davis Chandler, Royal Dano, Joe De Nicola, Angelo Grisanti, Peter Maloney, Dick Miller, Robert Phillips, Martin Kove, Mario Gallo, George Milan, Russ Marin, Tony Giorgio, John Martino, Bert Conway, Don Pulford, Pamela Toll, Eugenia Stewart, Lawrence Hagen, Tom Cook, Vincent Barbi, Tina Scala, James V. Christy, Jack Ackerman, Ralph James, Carmen Filpi, Jim Galante, John Howard, Beach Dickerson, Chuck Traynor, James R. Sweeney, George Engelson, Jack O’Leary, Ben Marino.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *