💿 Med näbbar och klor (1923)

När stumfilmseran dog ut försvann även många subgenrer i tiden för att aldrig riktigt hittas igen. Bergsfilmen, till exempel. Tyskarna gjorde bergsfilmer för glatta livet, men de handlade mest om att… tja, klättra i berg. I USA var bergsfilmen en typ av Western och den utspelade sig av någon anledning gärna i Kanada. Principerna var ungefär desamma – hjälte, skurk, damsell, något byte som stulits eller någon mördare som gick lös – men det fanns inga indianer och cowboys utan patrullmän och laglösingar.

Då och då görs det såklart fortfarande filmer som utspelar sig i skog och mark, men de handlar oftast om överlevnad, och figurer som råkat krascha i något flygplan eller annat. Sällan får vi en throwback till den gamla hederliga bergsfilmen; Iñirratús The Revenant (2015) är kanske en kompromiss, dels en vildmarksfilm, dels den typ av Western som genren från början tog sin stomme från.

Det är fascinerande att genren försvann när ljud kom till filmen. Vad var det med dessa miljöer som inte längre fungerade när skådespelarna pratade? Var forsande bäckar inte ett harmoniskt nog ljud? Eller fanns det något i ljudlösheten som gjorde att miljöerna kändes mer autentiska? Var det en slags theatre of the mind, där vildmarken blev en magisk plats, en pseudovärld som gick bortom den realism som ljuderan innebar? Kanske det bara var en fråga om att ljudfilmerna krävde stramare studiomiljöer och mer fokus på dialoger och drama? Kanske det inte längre ansågs lönsamt att slösa pengar på vackra miljöer. Westernmiljöerna kunde återskapas, men höga bergskedjor och dundrande vattenfall fejkar man inte hur lätt som helst.

I Tiger Rose, som är originaltiteln på den här filmen, filmade man i Yosemite för att få sina kanadensiska miljöer. Skogen är skog, vinden är vind, forsen är en fors. Allt är fullständigt autentiskt, trots att allting samtidigt är helt fejk. Tidigt i filmen hoppar en karaktär rakt ut för ett stup ner i den där strömmande forsen, för att rädda damsellen Leonore Ulric; det är en scen snodd från Cabiria (1914) men fortfarande lika häpnadsväckande. ”Herregud!” säger man, och tror för ett ögonblick att man ser någon ta livet av sig.

Ulric spelar Rose, titelns Tiger Rose får man anta. Hon spolas upp i den där forsen utan förklaring. Hon kommer ”norrifrån”. Hennes pappa är död. Hon pratar med fransk brytning (”I lak you so ver’ much!”) och visar sig vara en hårdhudad brud; hon må se ut som en vän stumfilmsstjärna men hon kan hytta med pistolen och svära på att den som kommer i hennes väg är dödens (”You believe I would? You know dam well I would!”)

Hon har nu ingen anledning att göra det på en gång. Först faller hon för en ingenjör vid namn Bruce (Theodore von Eltz), en charmig och lite tanig typ som är ute och gör landmätningar. Utan förvarning visar det sig att han i själva verket är en hämnare som är ute efter att ha ihjäl en doktor, på grund av anledningar som länge förblir mystiska.

Sagt och gjort, Bruce dödar doktorn och blir en jagad man. Dags för Rose att kavla upp ärmarna, gå emot hennes lokala surrogatfamilj (ett gäng irländska filurer som står för lag och ordning uppe i bergen) och hålla honom gömd undan Michael (Forrest Stanley), den lokala lagryttaren som dessutom är ute efter att sätta en ring på hennes högra finger.

Med moderna ögon är storyn såklart helt irrationell och absurd. Varför skulle hon gänga med Bruce när hon får reda på att han mördat någon? Och hur kan han komma undan med att gömma sig i källaren till högkvarteret, vilket vore det första stället någon skulle leta på? Scenariot leder till en katt- och råttasekvens där Rose måste ta sig ner till Bruce medan Michael sitter och sover; är det inte falluckan som väsnas så är det den stora farfarsklockan som Michael tycker det är nåt skumt med. Hon har nämligen gömt Bruce inuti klockan! Själv gömmer hon sig under trappan, som om han inte skulle se henne där. När det sedan visar sig att källaren faktiskt har en gigantisk utgång vid sidan av huset så måste man ju kasta upp händerna och undra hur fasiken de tänkte egentligen.

Tja, svaret är inte så konstigt – filmen var baserad på en Broadwaypjäs och sekvensen är uppenbart teatral. Samtidigt är spänningen riktigt effektivt gjord, med parallellklippning och svettig timing som kör över Griffith i samma veva som den föregår Hitchcock.

Överhuvudtaget är filmen en rätt formidabel bit underhållning, med tanke på dess ringa story och förutsägbara konventioner (filmen är över på en timme; premiärprinten gick 82 minuter, men det kan ha att göra med projektionshastighet för det finns inga överdrivet uppenbara hål i berättelsen). Fotot av den store Charles Rosher är fantastiskt, proppfullt med vackra vyer och suggestiva scener av det slag där trädgrenar våldsamt kastar sig in i fönster under stormiga nätter. Tempot är perfekt balanserat och ger skådespelarna rum att vara romantiska och sentimentala, bara för att i nästa stund tjonga av några pickadoller och vara i vild jakt på varandra.

Så skickligt gjord är filmen, faktiskt, att jag tycker den rymmer att par nivåer utöver de rent maskinella. Jag uppskattar hur rollerna satts lite mot förväntan – den fagre Theodore von Eltz ser inte alls ut som någon vredgad mördare, och vi inser inte hur mycket hud Leonore Ulric har förrän hon får anledning att ryta till (hon spelade även rollen i pjäsen). Jag uppfattar också slutet som ambivalent; en epilog där Rose enligt titelkorten säger att hon ska gifta sig med Bruce och att allt gått bra. Men Ulric öppnar aldrig munnen i bild. Replikerna känns pålagda i efterhand och slutet – liksom i en och annan melodram av det här slaget – känns betydligt mer moloket än det låtsas vara.

Det kan också vara min inbillning. Ens blick är friare när man ser på så här gamla filmer, ens omdöme har mer svängrum. Omständigheterna är förlorade i tiden. De mysterier som finns här förblir mysterier.

FREDRIK FYHR

---

Tiger Rose. 1923 USA 60 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Sidney Franklin. S: Leonore Ulric, Forrest Stanley, Joseph J. Dowling, George Beranger, Sam De Grasse, Theodore von Eltz, Claude Gillingwater.

---