💿 Thelma & Louise (1990)

En man som just försökt våldta hennes bästa vän står dräggigt och häver ur sig könsord, slött medveten om att inga konsekvenser kommer att falla på honom för hans handlingar.

Thelma svarar genom att utan vidare väsen skjuta ihjäl honom.

Kan våldtäktsmän mördas? Det är svårt att svara på när publiken jublar.

När den kom så var Thelma & Louise en radikal film, ett uppenbart feministiskt undantag i en filmvärld där det gick en kvinna på fem män och aldrig mer än två per film (den goda kvinnan och den onda).

Trettio år senare är den mer radikal än när den kom.

När den kom var den ju, trots allt, bara en film i mängden; ingen hade räknat med vare sig storsuccé eller uppståndelse. En film som Thelma & Louise kunde passera. Idag skulle samma film framstå som ett våldsamt statement.

Det betyder samtidigt, paradoxalt nog, att feminism tas mer på allvar nu än då. Säger någon feminism idag så kan man identifiera att personen menar allvar. År 1990 gick det för producenter att stämpla en film som ”Butch Cassidy & Sundance Kid fast med två brudar” och få igenom projektet – att det faktiskt blev en feministisk klassiker, som engagerade tusentals och provocerade en liten trumpen minoritet män, kan studiobolaget aldrig ha trott. Studiobolag kan nämligen inte tänka i de banorna.

Min tes här är att en amerikansk film inte kan bli kontroversiell om den inte blir det av en slump. Om en film möts med polisbevakning, som Joker, eller om den möts av våldsamma protester från religiöst håll, som Kristi sista frestelse, så är det reaktioner inte på filmerna i sig utan om föreställningen om dem, själva idén om vad en film är.

Hollywood har någon slags mystisk gravitation till de idéerna och föreställningarna, själva syntesen. Sällan innehållet, varför regissörer i alla tider smugglat in subversiva budskap i kommersiella kärl (Paul Verhoeven är det mest klassiska exemplet). Den som tänker på en Hollywoodfilm tänker ofta på en affisch, eller någon kostym, ett ledmotiv eller någon pryl ur storyn.

Just eftersom idén om filmen alltid säljs före dess faktiska innehåll – eftersom trailern alltid varit viktigare än filmen för studiorna (en tes som nu börjar gälla även för biokonsumenter) – är systematisk förändring oerhört trög i Hollywood. Politisk progression, till exempel feministisk, måste ske i manus, i organisationsleden, på chefskontoren och vidare ut i världen av Big Money. Marvel kan sälja idén om feminism i Captain Marvel, till exempel, liksom de kan sälja idén om vad som helst. Men alla vet att nästan ingenting förändrats på trettio år. Det liksom känns. Brie Larson i spandex studsar mot den systematiska muren av patriarkal ordning utan att ge den minsta spricka.

Vilket för oss till Thelma & Louise, ett osannolikt och genialt andningshål i denna århundraden tjocka mur. Har du inte sett den så gör det (jag spoilar slutet och du kommer ångra dig om du inte ser filmen först). Jag har aldrig träffat någon som inte tyckt om den.

Så, nu har du sett filmen och nu kan vi fortsätta.

Det är en välspelad film, proffsigt framställd av Ridley Scott, men dess rotstyrka ligger i berättelsens fabliska karaktär. Hade Thelma och Louise realistiskt sett kunnat ta sig till Mexiko? Tja, visst, liksom haren hade kunnat vinna över sköldpaddan. Det är en annan berättelse.

Thelma och Louise hade också, teoretiskt sett, kunnat haft sin weekendtripp för att sedan återvända till sina respektive liv och levt ut dem, med de kompromisser och glädjelösa omständigheter som deras kvinnofällor erbjuder. Då hade det, som man brukar säga, inte funnits någon film.

”Men vadå kvinnofällor”, säger nu den gränslöse optimist som tror att vi lever i den bästa av världar, ”ut och gör nåt med livet!”

Ja, det är precis vad Callie Khouri, som skrev manuset, överväger.

Det är för den delen ett alldeles utmärkt manus, sammansvetsat med lika delar oundviklig tyngd och opretentiös, explosiv lätthet.

Det bästa exemplet, och nyckelscenen i hela filmen, är mordet på våldtäktsmannen, den så kallade första twisten, som jag inledde denna text med att beskriva.

Scenens styrka kommer från den där explosiva lättheten, men det finns också det oundvikliga allvaret. Thelma delar inte publikens tillfredsställelse. Inte för att hon nu är en mördare, även om hon inser allvaret i situationen och omedelbart försöker få kontroll över den. Nej det verkliga allvaret kommer från hennes insikt om att hon vet att hon inte hade kunnat göra något annat än att avfyra vapnet. Valet visar en svaghet i hennes karaktär, en som är avgörande för hela filmen – de kör inte genom Texas, på hennes mystiska begäran, vilket gör deras flyktväg längre. Det visar sig efterhand att det hela bottnar i traumat hon har av att själv ha blivit våldtagen, även om det aldrig uttrycks i så konkreta ordalag.

Så. Hade det kunnat gå på något annat sätt?

Ja, om ingen av kvinnorna någonsin hade blivit våldtagna. Men uttrycker man det på det sättet så låter det som om det rör sig om att undvika en förkylning.

Det andra briljanta som Thelma & Louise gör är hur den förtydligar manssamhällets enhetlighet. Filmen må ha pitchats som en ”tjejversion” av Butch Cassidy & Sundance Kid men Thelma och Louise är inga professionella lagbrytare, inga självmedvetna mördare eller yrkeskriminella psykopater. De män som jagas av polisen är del av en tjuv och polis-rutin som de själva är högst medvetna om. De tycks leka leken med flit, och deras illdåd representerar evig frihet. Men vad händer när två kvinnor söker samma kompromisslösa frihet?

Thelma och Louise hamnar i knipa, och jagas mer och mer, inte på grund av strategier, för att de lyckas lista ut hur de ska lura systemet, utan tvärtom för att systemet inte lyckas lura dem – de är för ouppmärksamma för att förstå signalerna, eftersom de inte är anpassade efter dem, och de lämnar helt slumpmässigt ledtrådar efter sig.

Bäst förtydligas det här i Louise, den arketypiska hemmafrun som släpper lös bara när mannen inte ser på, och som lever farligt eftersom hon lider av en okunskap som hennes kvinnoroll betingat – men även Thelma når en punkt då hon inser hur oddsen ser ut, varpå det är skit samma och de äntligen kan hitta frihet; det vill säga en värld som det inte längre går att ha någon meningsfull relation till, och en upplöst stämning som ligger nära döden.

Runt de lyriska passagerna vid Monument Valley, då Marianne Faithfulls ”Ballad of Lucy Jordan” ligger över montaget, övergår filmen från en studie i två minoriteter i klinch med majoritetens värld, till ren freudiansk dödsdrift. De satiriska elementen är särskilt dräpande här, mot slutet av filmen, när de till exempel inser att en dräggig lastbilschaufför kan tuffa runt på vägarna och ostört vara ett våldtäktsbenäget svin. När de spränger hans gasoltankar i luften så är det en attack på allt han är, såväl som man som arbetare, den tunna tråd som hans tillvaro hänger på, hans truck, utan vilket han inte har mycket till liv överhuvudtaget. De tar ner honom på deras nivå, för han hör åtminstone hemma där.

Det finns fler män i filmen och de gör minnesvärda porträtt av minnesvärda karaktärer, men jag känner mig inte manad att nämna dem mer än att jag vill påpeka att de flesta av dem rör sig i utkanterna av sina egna privilegium och försöker att förstå det de inte kan förstå, den blick de inte har. Alla män som vet det vet att det kan ta tid innan ens blick justeras.

Jag minns själv hur jag elakt skämtade i skolbänken: Thelma & Louise handlar om hur tjejer kan själv, så det är klart den slutar med att de dör!

Det var naturligtvis poängen med hela filmen, och den gick naturligtvis över mitt trettonåriga jags huvud (liksom mycket annat), men jag minns att när jag sa det så tänkte jag inte på Thelma och Louise. Framför näthinnan hade jag Harvey Keitel, springande i slow motion, rusande efter Thelma och Louises cadillac när den bräschar ut mot randen. Något med den bilden har aldrig lämnat mig i fred. Jag måste ha undrat, som tidig tonåring… ”Vart springer han? Vad försöker han göra?”

Slutet i Thelma & Louise ger storyn en tydlig retorisk slutnot, men tematiskt verkar det vara vidöppet. Keitels lönlösa, desperata språng hänger ihop med berättelsens smått sagolika karaktär. Realistiskt sett hade de kunnat ge upp, såklart, men poängen är inte att de dör eller överlever utan att de inte har ett liv hur de än gör. Det är denna insikt som Keitels rollfigur ärver och måste göra något med i resten av sitt liv. Jag tror att jag själv burit på den.

FREDRIK FYHR

---

1991 USA/STORBRITANNIEN/FRANKRIKE 130 min. färg/35mm/2.35:1. R: Ridley Scott. S: Susan Sarandon, Geena Davis, Harvey Keitel, Michael Madsen, Christopher McDonald, Stephen Tobolowsky, Brad Pitt, Timothy Carhart, Lucinda Jenney.