Jag tror inte pÄ tanken att filmer kan bli förÄldrade. Eftersom alla filmer Àr historia sÄ fort de görs kan de inte Äldras. De förblir vad de Àr, medan vÀrlden omkring dem förÀndras. Men de förblir, och det Àr just att deras Älder inte spelar roll som Àr det vackra med dem.
DÀremot kan filmer vara mer eller mindre tidsbundna eller tidlösa. Mer tidsbundna filmer gynnas av att man vet nÄgot om tiden de gjordes i, eller att man förstÄr vad som hÀnt sedan dess. Mer tidlösa filmer tycks nÀstan existera pÄ nÄgot metafysiskt plan, inte som om de filmats och klippts ihop av mÀnniskor utan som om de pÄ nÄgot sÀtt karvats ur sten, eller bara alltid funnits.
Men det ena utesluter inte det andra. Stanley Kubricks Dr. Strangelove Ă€r bĂ„de tidsbunden och tidlös â det Ă€r lika viktigt att se den som ett tidsdokument som det Ă€r att se den som en evig allegori.
Det Àr, Ä andra sidan, en av de bÀsta filmer som nÄgonsin gjorts.
Redan förtexterna â dĂ€r ett militĂ€rflygplan ekivokt tankar ett annat i luften, till tonerna av harmonisk Ă€lskogsmusik â berĂ€ttar för oss vart filmen kommer ifrĂ„n. Det Ă€r en komedi, en obönhörligt rolig film, men det Ă€r ocksĂ„ en modern dystopi, nĂ„got genuint fasansfullt. Det Ă€r en film född ur sin tid, men Ă€ven ur vĂ„r, eftersom vi fortfarande lever i samma vĂ€rld. Det Ă€r ett fiktionens svar pĂ„ verkligheten. Man brukar sĂ€ga att livet Ă€r hĂ„rt men ocksĂ„ verkligheten fĂ„r vad den förtjĂ€nar.
SĂ„. Filmen Ă€r född ur skrĂ€ck och fasa. Kubrick gjorde filmen i samma vĂ€rld, nĂ€stan i samma stund, som Kennedy velade vid Grisbukten. Till skillnad frĂ„n JFK hade Kubrick garanterat förutsett alla möjliga scenarion. Han var besatt av tanken pĂ„ kĂ€rnvapenkrig (han var sĂ€llan bara âintresseradâ av saker) och oroades av verkligheten att vi, idiotiska homo sapiens, ansvarade för vĂ„r egen undergĂ„ng. Inte nog med att vi kunde utplĂ„nas nĂ€r som helst, av nĂ„got sĂ„ banalt som byrĂ„kratiska snedsteg, alla verkade ta tanken för givet; barnen hukade under skolbĂ€nkarna, ryssen lurade i vassen, paranoian var en del av vardagen.
Dr. Strangelove Ă€r den logiska slutsatsen av denna fatalism â en komedi om kĂ€rnvapen och vĂ€rldens undergĂ„ng, inte gjord i barock överdriven stil (sĂ„ att alla ska förstĂ„ dess satir) utan helt deadpan, som om allt som sker Ă€r pĂ„ blodigt allvar. Vilket det, förstĂ„s, ocksĂ„ Ă€r.
Som alltid var Kubrick före sin tid â högnĂ€sta kritiker kallade filmen för âa sick jokeâ nĂ€r det begav sig, medan ungdomar flockades till biografen eftersom de kunde relatera till den anarkistiska humorn i figurer som överste Bat Guano (âif that really is your name!â) och general Kong, som leder bombplanet i stetsonhatt; stora karikatyrer, senare Ă€rvda av Monty Python et al. Kanske de ocksĂ„ saknade det naiva Siddharta-komplex som alltid varit journalismens akilleshĂ€l. A sick joke? Femtio Ă„r senare har det visat sig att nĂ€stan allt vi ser i Dr. Strangelove ocksĂ„ hĂ€nde bakom kulisserna och att ingenting Ă„tminstone var lĂ„ngsökt. För b-kursen, googla Curtis LeMay.
Dessa saker gÄr att ta för givet idag, men med facit i hand Àr det oerhört att förestÀlla sig Kubricks mod (eller om det var nÄgon slags genialisk dumdristighet). Det Àr nog sÄ imponerande att Kubrick ens fick idén till att börja med. Det skedde under förarbetet, dÄ han Àmnade göra en helt seriös film om kÀrnvapenhotet, men fann att situationen var sÄ absurd att den fungerade bÀttre som komedi. Klarheten att se detta, bortom omvÀrldens neuroser och pÄtvingade dekorum, i blind orÀdsla, Àr slÄende. Hade man knallat runt i det tidiga 60-talet och idén om en komedi om jordens undergÄng plötsligt ploppade upp i ens huvud hade man förmodligen fÄtt lite dÄligt samvete, hÄllit det för sig sjÀlv och försökt tÀnka pÄ nÄgot annat. Men Kubrick inte bara höll kvar vid tanken, han anstrÀngde sig Ä det yttersta för att göra en sÄ bra film som möjligt av den.
Hur den blev till behöver jag inte gÄ igenom. Bryr du dig hittar du extramaterialen sjÀlv. NÀmnas bör Ken Adam, vars scenografi var sÄ övertygande att CIA hörde av sig, den förvirrade George C. Scott som Kubrick fick manipulera fram rÀtt spelstil frÄn (varken för första eller sista gÄngen) och naturligtvis Peter Sellers, som inte bara gör tre festliga roller i filmen utan Àven, mer Àn i nÄgon annan film, visar vilken skicklig skÄdespelare han var. Det finns inte en sekund dÄ filmen röjer faktumet att president Mufflin, doktor Strangelove och general Mandrake Àr en och samma person.
Jag vill ocksĂ„ ligga pĂ„ bromsen lite grann om filmens âviktighetâ, eftersom jag tror att den tas lite för givet. Detta Ă€r inte en film om hur farligt det Ă€r med kĂ€rnvapen, eller att vi nĂ€r som helst kan utplĂ„na oss sjĂ€lva. Kubrick förutsĂ€tter att vi vet det. Det Ă€r inte direkt nĂ„got att inte skĂ€mmas för men filmen accepterar, som en likgiltig gud, hur dum mĂ€nniskan Ă€r. Den handlar istĂ€llet om hur oförmögna vi Ă€r att ta oss ur vĂ„ra egna problem. Praktiskt taget alla Kubricks filmer handlade om det â hĂ€r Ă€r perspektivet bara vĂ€ldigt kritiskt. Men Ă€ven nĂ€r vi stĂ„r vid randen till undergĂ„ng kan vi lita pĂ„ att vi jagar en âdoomsday gapâ, eller fĂ„r anledning att utbrista: âGentlemen, you canât fight in here, this is the war room!â
Nej, den humanism som Kubrick Àr ute efter hÀr saknar prÀktigt budskap eller feel good-sentiment. Den Àr av en mycket allvarligare och mer uppriktig art. Den pÄminner oss om att döden Àr oundviklig, sÄvÀl för den enskilda individen som hela mÀnskligheten. Den föreslÄr att det finns vÀrre saker att göra Àn att skratta Ät elÀndet, sjunga medan man sjunker. I varje skratt som finns inbÀddat i Dr. Strangelove finns dÀrför ocksÄ en sugande, oavvislig fasa. Det Àr den enda komedi jag vet om som tynger ner mig lite efter att jag sett den. SkÀmten gÄr aldrig bortom det putslustiga ÀndÄ, och filmen Àr inte utformad pÄ ett sÀtt som tillÄter dem att överskugga realismen. Scenariot vi ser hÀr Àr fortfarande högst trovÀrdigt. Det mesta i filmens sista tredjedel Àr, alldeles oavsett hur svÄrt Peter Bull har att hÄlla sig för skratt, alldeles skrÀckinjagande.
HÀr nÀrmar jag mig filmens tidlöshet. Jean-Luc Godard sa ofta att filmen, den cinematiska bilden, Àr det enda mÀnniskan har som förnekar verklighetens intighet, men att den samtidigt förkroppsligar denna intighet och vÀnder den mot oss. I sina bÀsta stunder uppnÄdde Kubrick detta mÀrkliga nirvana, dÀr bilderna till sist lÀmnar sina sjÀlvklara betydelser och vi bara finner oss stirrande pÄ dem, lÄsta i en fixering dÀr vi inte lÀngre kan förklara i ord vad vi kÀnner.
Eller, rĂ€ttare sagt, vi kan inte lĂ€ngre prata om vad vi upplever. Upplevelsen sker nu inuti oss, och den kommer aldrig att komma ut ur vĂ„ra huvuden. Kubrick skapade detta tillstĂ„nd genom att göra filmer fulla av bilder med otrolig intensitet och styrka â men dessa intensiva bilder var ocksĂ„ in i minsta detalj balanserade, i samklang eller i dissonans, tydliga eller kryptiska, alltid direkta, alltid oĂ„tkomliga; pĂ„ sĂ„ sĂ€tt kan vi i hans filmer aldrig komma fram till en sjĂ€lvklar slutsats om nĂ„got vi ser. Det Ă€r dĂ€rför en Kubrickfilm verkar vara en helt ny film varje gĂ„ng vi ser den. Han hittar sĂ€tt att förföra oss i nuet, men han tillĂ„ter oss inte att komma fram till nĂ„got. Vi kan dĂ€rför aldrig arkivera hans filmer, aldrig lĂ€gga undan dem. Han ser till att en film lever i oss, och föds pĂ„ nytt som en annan varje gĂ„ng vi Ă„tervĂ€nder till den, i den falska tron att vi vet vad det Ă€r vi ska se den hĂ€r gĂ„ngen.
Det Àr dÀrför sÀrskilt svÄrt att skriva om Kubricks filmer. En gÄng Àr ingen gÄng, brukar man ju sÀga om vissa filmer, men i Kubricks fall Àr en gÄng en helt annan gÄng. Jag har sett filmen dussintals gÄnger. Sist jag sÄg filmen fÀngslades jag av dess trovÀrdighet, jag skrattade inte mycket, och undrade om mÄnga idag förstod hur allvarlig filmen faktiskt Àr. NÀr jag sÄg filmen den hÀr gÄngen skrattade jag mycket oftare, och jag slogs av hur nÀra verkligheten de uppblÄsta karaktÀrerna Àr: Krigshetsare som Buck Turgidson, pÄlÀsta och kunniga mÀn med en barnslig aptit för destruktivitet och hat, eller konspirationsteoretiker som general Ripper, som tror att kommunisterna infiltrerat vÄra heliga kroppsvÀtskor (allt, visar det sig, pÄ grund av den dÀr konstiga kÀnslan han fÄtt efter en orgasm).
Jag antar, och tror, att allmÀnbildning inte var en bristvara Är 1964. DÄ framstod dessa figurer som bisarra, överdrivna till tusen. Idag ser vi och hör dessa figurer hÀr och dÀr, i kommentarfÀlt och i talarstolar, pÄ YouTube och pÄ andra sidan grannens hÀck. De tror pÄ en fiktiv vÀrld före en empirisk, bland annat för att bildning inte lÀngre Àr en dygd. De skulle inte förstÄ att nÄgon drev med dem om de sÄg den hÀr filmen.
Men ta mig inte pÄ orden för mycket, för nÀsta gÄng jag ser Dr. Strangelove sÄ kommer jag sÀkert se helt andra saker. Jag kommer aldrig att kunna skriva en text om allt som gÄr att uppleva hÀr. Det enklaste blir att tala i stora termer, stora idéer, som Kubrick föredrog.
Hans filmer var dessa fantastiska bildvÀggar, filmer som inte ger eller tar, filmer dÀr vÄr blick, och vÄra medvetanden, bara studsar tillbaka pÄ oss sjÀlva. Vi kan kalla det för en psyko-cinematisk tennismatch. I Dr. Strangelove tror jag att den sker just för att filmen hittar en sÄdan slÄende paradox mellan allvar och humor. Filmen Àr rÄ och saklig, nÀstan som en dokumentÀr, men absurd, direkt festlig, utan att vara alltför överdriven och aldrig genom att sÀnka garden eller blinka till publiken. Det vi ser i den Àr vÄr egen fasa. Vi kÀnner den och mÀrker, nÀsta motvilligt, hur den kittlar oss till skratt.
FREDRIK FYHR
Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb. 1964 USA/STORBRITANNIEN 93 min. sv/35mm/1.66:1 R: Stanley Kubrick. S: Peter Sellers, George C. Scott, Sterling Hayden, Keenan Wynn, Slim Pickens, Peter Bull, James Earl Jones, Tracy Reed, Jack Creley, Frank Berry.
I mĂ€sterverkserien har Ă€ven Lolita och à r 2001 – ett rymdĂ€ventyr recenserats.
2 svar pĂ„ âđ Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade Ă€ngslas och lĂ€rde mig Ă€lska bomben (1964)â