💿 Mumiens hämnd (1940)

Jag misstänker att jag tillhör den sista generationen som stod i kontakt med den så kallade gamla världens mystik. Kanske har jag fel, men jag har svårt att tro det. Dess ande var svag när jag var liten, svag men där, oavvisligt gäckande. Jag har svårt att tänka mig att anden inte flytt världen nu, men vem vet.

Exakt vart den kom ifrån vet jag inte. En gång i tiden var det inte en ande, antar jag. Den hade kropp och tyngd, och bestod av tusentals böcker och matinéfilmer. Den var synonym med äventyr och eskapism, saker man tog för givet. När jag var liten hade den krympt till ett disigt väsen, spåren av något som en gång var men som nu bara fanns kvar i små skrymslen av populärkulturen, små igenvuxna stigar i dess skog.

Men jag känner den fortfarande, om någon nämner ord som djungelexpedition, gaslampa och hjulångare. Det gamla brädspelet Diamanten vaknar till liv, jag försvinner ner i dess papp och kan plötsligt känna doften av gammal piptobak och pergamentrullar.

Det är en värld som försvunnit, och det är för all del ingenting konstigt. Dess tid har varit. Den är ingenting om inte upplyst, för den delen, i de vidsträckta fält som kallas postkolonialism. Men jag lider inte av dåligt samvete för att jag då och då kan känna en avlägsen, svidande längtan till denna försvunna värld. Det hör till sakens natur. Inga platser är ju så perfekta som de som inte finns.

Allt detta känns kanske som en tung kontext att lägga över axlarna på en så liten och obetydlig film som Mumiens hämnd, men jag vet inte… något klickade här. Filmen är något av ett fynd – kalla det filmhistorisk arkeologi! – och något jag inte räknade med.

Filmen är från 1940, vilket är en stor skillnad mot 1932, då Karloff spelade mumien i det knarriga originalet Mumien vaknar. Mumien var alltid doldisen i Universals katalog och till skillnad från Dracula och Frankenstein så fick ”Mumme” inga direkta uppföljare (jag föredrar att kalla honom Mumme framför Ardath Bey, vem det nu är liksom). Sedan lade man locket på skräckfilmerna, eftersom de fick för mycket dålig publicitet, och sedan gick Hitler in i Polen och man fick annat att tänka på – och man behövde inte längre filmmonster för att skrämmas, för den delen.

Men under krigsåren hade Universal en strategi för att gå runt: Återvinning! Det är en lustig läxa för de som klagar på uppföljare och reboots idag, för det är ju knappast någon ny företeelse. Universal var eventuellt den första studion som tänkte i termer av ”franchsies”, och de shoppade titlar friskt under den här tiden.

De var inte ute efter att göra nyinspelningar på enskilda filmer, de var ute efter att göra vad vi idag skulle kalla reboots. Låg Sherlock Holmes och skräpade efter att Fox misslyckats med honom några år tidigare? ”Vi tar honom!” sa väl chefen Carl Leammle, varpå de spottade ur sig två-tre Holmes-filmer om året (somliga var riktigt bra). Det var billigt, och likaså blev filmerna billiga – enkla varumärken som kunde göras enkelt, för bästa profit.

Det var även här de gjorde en kategorisk reboot på Mumien – inte nödvändigtvis så mycket filmen från 1932 som Mumien som koncept. De manglade fram fyra filmer allt som allt, med start i Mumiens hämnd som alltså, till min stora förvåning, fyllde mig med en viss förundran.

Det är inte en stor film, nej, men den har en styrka som ekat genom filmhistorien. Man skulle ju kunna tro att alla mumiefilmers moder var Karloffs, men det är faktiskt Mumiens hämnd som är mumiefilmernas plantskola. Mumien själv, seg och bandagerad, driven av tusenårig dödsdömd kärlek, dyker upp här och han heter Kharis, liksom han skulle heta när Christopher Lee gjorde rollen åt Hammer. Storyn är omringad av pseudoegyptisk ockultism, reinkarnationer, gamla riter och tanablad. Intrigen är ett äventyrsståhej som påminner mycket mer om filmen från 1999 än vad den påminde om filmen från 1932. Huvudpersonerna i Mumiens hämnd är en snubbig duo, en fager hjälte och hans jobbiga sidekick, vilket plötsligt förklarar åtminstone en idé i Tom Cruise-fiaskot The Mummy. Också den filmen är mycket mer av en återspegling av Mumiens hämnd än något annat.

Hjälten har det stabila namnet Steve Banning och spelas av Dick Foran, en tjänstgörlig skådespelare som var hjälten i matinéfilmer på samma sätt som en Billyhylla ofta står i folks vardagsrum. Han har sin snackiga Lou Costello-sidekick i form av Wallace Ford, vars uppgift det är att vara rädd och östkustdräpande. De ska föreställa vara panka arkeologer… okej, visst. De finansierar sin expedition genom en trollkarl (Cecil Kellaway) som egentligen är pank. Såklart har han en dotter (Peggy Moran) som munhuggs med Vår Man Steve… och vem smyger i skuggorna om inte den stramt hotfulle George Zucco, som var Moriarty åt Holmes när han inte var mumiemonstrets väktare, som här.

Jag kan inte beskriva intrigen som annat än snärtig. Scenerna är snyggt hoprafsade, tempot högt och dialogen slirig på det sätt som påminner om Howard Hawks (som året innan gjorde sin centrala genombrottsfilm, Endast änglar ha vingar). När expeditionen tuffar iväg till den egyptiska graven – där Vår Man såklart vill hitta skatter, men istället väcker till liv den högst otrevlige Kharis – får vi klassiska ylanden mot fullmånar. När filmen inte är rolig och medryckande är den perfekt mysrysig… och, det också, Kharis själv är riktigt ruggig! Jag har aldrig tyckt att mumien varit en speciellt läskig figur, men det är för de flesta mumier har ordentliga ögon kvar. Kharis i Mumiens hämnd känns som en mardröm ur min Arkiv X-präglade barndom.

Jag kan inte gå i god för uppföljarna – som jag inte hört bra saker om – men Mumiens hämnd känns rätt spontant som en av Universals mest underskattade monsterfilmer. Inte så mycket för dess givna innehåll som för det robusta sätt på vilket det utförs. Det är en okomplicerad matinéfilm vars enda uppgift var att roa publiken, och jag är övertygad om att den lyckades. Jag tror den måste ha varit en sådan där film som var minnesvärd nog att sätta sig i folks huvuden, även om den kanske inte var bra nog för att titeln skulle fastna.

Kvalitéerna som läckte ut ur filmen måste snabbt ha blivit större än enskilda titlar, och det kan inte ha dröjt länge förrän alla glömt att det faktiskt var i Mumiens hämnd som det mesta av all mumielore började. Det är säkert därför den fick mig att känna dofterna av den förlorade världen av äventyr från den tidiga modernismen. Det finns inte mycket i själva filmen som tekniskt sett sticker ut, men den har att göra med saker som tilltalar den del av vår fantasi som söker sig bakåt i tiden, till platser som aldrig funnits, drömda lägereldar vid kusliga tältläger intill dimhöljda berg under en fullmåne täckt av hastigt flytande svarta molntäcken.

FREDRIK FYHR

---

Bildprover ur Mumiens hämnd.