Jag såg Wings of Adventure lite som man kanske hade gjort när det begav sig – i förbifarten, medan jag inte hade något bättre för mig, och för att gamla b-filmer är roliga och effektiva sätt att döda tid och fortfarande ta del av filmhistoria. Nej, filmen spelade förvisso inte i en gammal kvartersbiograf utan på public domain, salong YouTube, men principiellt hade jag inga förväntningar hur som helst.
Wings of Adventure är en av många titlar vars licens försvunnit sedan årtionden tillbaka – detta eftersom den producerades av studion Tiffany Pictures, som existerade i tio år, närmare bestämt mellan 1921 och 1931; de sjöng på sista versen här alltså, och skulle köpas upp av Columbia – MGM kom även att köpa alla Tiffanys nitratoriginal och ryktet säger att alla eldades upp när man filmade branden i Atlanta i Borta med vinden (1939).
På tal om MGM så kom regissören Richard Thorpe att göra ett par roliga filmer där när han plockades upp av dem i mitten av 30-talet; utan att vara en auteur i Howard Hawks-klass hade Thorpe ändå nog med humor och energi för att sätta en viss prägel på filmerna han gjorde – Gäckande skuggan tar hem spelet (1944) är en personlig favorit, till exempel, den uppföljare i den serien som jag tycker har mest personlighet.
Innan dess gjorde Thorpe ett oändligt antal b-filmer och jag antar att de flesta var mer eller mindre som Wings of Adventure, ett riktigt skrangligt gammalt skjul till film och nästan skrattretande tom på story. Huvudrollen spelades av Rex Lease – en av många bortglömda b-stjärnor från fornstora dar. I början av filmen tvingas han landa med sin comic relief-partner (den lika bortglömda stumfilmsstjärnan Clyde Cook) i Mexiko, där revolutionen tydligen fortfarande pågår. Rundlagda, svartmuskiga skurkar som-a prata såhär-a är nämligen genast på plats för att tillfångata dem.
Exakt vad som händer därefter är svårt att bli klok på. Liksom i så många dåliga b-filmer, nu som då, ger manusförfattaren upp. Duon hänger omkring i sin väldigt fria fångenskap, och det dröjer inte speciellt länge förrän Rex får upp ögonen för Armida, den spanska sångfågeln som sitter inburad i en fängelsehåla. Tydligen är hon bortlovad till en skurk som heter La Panthera. Ett raffigt namn, även om La Panthera själv är helt utbytbar mot vilken annan ”mexikansk” karaktär som helst i filmen. Utan vidare anledning fritar Rex henne och de flyr till skogs…! Ja…ha? Och… varför, vad, hur? Hon pratar oavbrutet spanska med honom, naturligtvis rappt och jollrigt, och allt han kan svara är ”suuure!” Det gör detsamma i närmsta prunkande snår, antar jag.
Skurkarna jagar dem, tror jag, medan de själva möter upp dem – typ – istället för att söka sig tillbaka mot gränsen (om det nu är planen). Mellan varven ger filmen en ansats till musiknummer. Det är liksom som att en sång ska dra igång… men så händer ingenting. En av skurkarna plockar fram en gitarr i en scen, drar några ackord, Cook gör några roliga danssteg och sedan är scenen slut.
Av outgrundlig anledning pågår en jakt mellan hjältarna och skurkarna i slutet. Den sker helt och hållet på grund av någon slags grundläggande narrativ filmgravitation. Jag har ingen aning om hur det kommer sig att de till slut är hack i häl på varandra, eller varför de jagar varandra, eller vad något av det vi ser går ut på. Filmen är som flertalet stora svarta hål som limmats ihop bara på grund av deras vardera sug, och över de hålen flyter mirakulöst män till häst som skjuter knallpulverskott mot varandra.
De gör dem verkligen inte som förr – ibland är det bra.
FREDRIK FYHR