The Truman Show. 1998 USA 103 min. färg/35mm/1.85:1. R: Peter Weir. S: Jim Carrey, Laura Linney, Noah Emmerich, Natascha McElhorne, Holland Taylor, Brian Delate, Blair Slater, Peter Krause, Heidi Schanz, Ron Taylor, Don Taylor, Ted Raymond, Judy Clayton, Fritz Dominique, Angel Schmiedt.
Fängslande, ovanlig och länge helt lysande film om en man (Carrey) som utan vetskap levt hela sitt liv i en TV-studio – allt omkring honom är dirigerat och alla han känner är skådespelare. När han börjar misstänka att något är fel inleds ett fascinerande uppvaknande med ekon från ”Twilight Zone” och Världsrymden anfaller, samtidigt som dramat är bitterljuvt och ofta dråpligt – dessutom blir gamla och nya filosofiska problem belysta på ett underhållande sätt; hur ser vi på vår omvärld, hur definierar vi sanning, och (framför allt!) varför måste vi titta på TV hela tiden? Säregna regissören Weir håller filmen i ett järngrepp i en timme – därefter kommer en sista akt som hoppar fram lite för fort, blandar korten för mycket och sätter ett diffust fokus på seriens skapare (Harris), som med gudsöga försöker att förhindra Carrey, som blir hjälten i en slags jaktfilm. Filmen blev ett stort framsteg för Carrey – i en mer ”seriös” film – och filmen är en modern klassiker för många. Weir iscensätter premissen så perfekt att det är lätt att svepas med – särskilt i början – men ser man filmen fler gånger så kanske man håller med om att manuset (av Andrew Niccol) sviker honom något. 4/5 7/10. 1998, 2018.
