Jag är ganska säker på att Young Adult-eran för tillfället är över – alla serier har mjölkats, och den heliga efterfrågan har mattats av. The Death Cure, som avslutar Maze Runner-serien, fungerar som en final inte bara för sin franchise utan kanske för alla Harry Potters, Katniss Everdeens, Tris Priors och de mindre namnkunniga (min quizkunnargräns går vid Percy Jackson).
Men det är inte därför jag är generös med mitt omdöme – ska man utse den bästa Young Adult-serien, bortsett från Harry Potter, så faller faktiskt min röst på Maze Runner. Det är en serie som förstår sina begåvningar och sina begränsningar, den hänger sig åt världbygge och karaktärer utan att posera med tom symbolism. Alla filmer måste inte vara nyskapande mästerverk – många filmer måste få finnas bara för att folk (i det här fallet ungdomar) ska ha något rimligt kul att se. Och även om Maze Runner-serien inte är strikt originell så lånar den från så många andra filmer att det till slut blir oförutsägbart.
Ett bra exempel är de tre filmernas förvånansvärda olikhet – den första filmen var en pastisch på ”Flugornas herre”, den andra filmen var en rapp jaktfilm, och en fantasymatiné med stämningar som påminde mig om den gamla TV-serien ”Resa i det okända”. Den tredje filmen visar sig vara en postapokalyptisk film som tar vad den behöver från George A. Romero, The Road Warrior, första Terminator, Indiana Jones och det sista korståget, Jedins återkomst, andra Terminator… den har tamejtusan en inledande actionsekvens med ett tåg som går tillbaka till Intolerance (1916).
Det märks att regissören Wes Ball – som gjort alla tre Maze Runner-filmerna – inte varit intresserad av att göra en nischad ungdomsserie. På kommentatorspåret till första filmen (ja, jag har grottat ner mig lite) säger han att han inte visste vad termen Young Adult var när han började göra filmen, och hans avsikt var att göra en ”bra kött och potatis-film”. I våra okloka tider, då saker antingen måste avfärdas eller dyrkas och inget mellanläge finns, är den attityden mycket tillfredsställande.
The Death Cure är för den delen också en mycket tillfredsställande film, för den som nu bryr sig. Ingen exposition ges – tack och lov är det slut med det nu – och filmen tar utan vidare vid där den förra slutade. Ett maraton är att rekommendera, eftersom det gått några år sedan den förra filmen, och inspelningen av denna försenades efter att huvudpersonen Dylan O’Brien råkade ut för en olycka – många ser sig som överlägsna ett Young Adult-maraton, men jag säger bara som det är. Hjälten Thomas (O’Brien) är nu en av ledarna för motståndsrörelsen och ni måste helt enkelt bry er om att de ska rädda Minho (Ki Hong Lee) och Aris (Jacob Lofland) som är fast i WICKD:s transporttåg – därefter måste ni förstå Teresa (Kaya Scodelario) som gått över till den mörka sidan, i tron att ett botemedel mot zombieepidemin kan skördas. Oavsett hur många som måste dö. Kyliga vetenskapsledaren Ava Paige (Patricia Clarkson) har henne under sina vingar, men vi anar att något inte stämmer.
För att ändå göra en lång historia kort så måste Thomas leda sin grupp av gamla vänner på en Till Synes Omöjligt Uppdrag som går ut på att ta sig in i den välbevakade Last City (som är den sista staden som finns kvar på planeten… det hörs liksom på namnet). Det görs genom ett par figurer som får en att undra om någon minns filmnörden Randys regler för treor i Scream 3 (2000) – glöm det du tror dig veta om det förflutna, och all bets are off! Det mest dramatiska kruxet existerar mellan Thomas och Teresa – han har ett hjältekomplex som går ut på att han måste rädda var och varannan människa han någonsin träffar. Hon är beredd att offra vem eller vad som helst för ett vetenskapligt framsteg… eller är hon? Faktumet att de har känslor för varandra… ja, det är liksom bara där, där det i en sämre film skulle vara tomt och menlöst.
Det har att göra med den här seriens oironiska och pragmatiska syn på karaktärer – vi vet faktiskt vilka Thomas och Teresa är, de har särskilda personligheter som leder deras val. Den som är för cool för skolan vill påstå att dessa bara är attraktiva ansikten för en tonårspublik, men det är inte sant – karaktärsbygget är enkelt men robust och gäller för alla figurer. Vi vet hur sidekicken Newt (Thomas Brodie-Sangster) fungerar, vi vet till och med vem figuren med det oseriösa namnet Frypan (Dexter Darden) är. Det hjälper också att en tät uppsättning karaktärsskådespelare gestaltat birollerna – Giancarlo Esposito, Rosa Salazar, Aidan Gillen, Barry Pepper, och ny på skutan den i sammanhanget självklara Walter Goggins som ärrad juntaledare.
Den som ger Maze Runner en chans inser, särskilt i den sista filmen, att den bygger upp mot konflikter som är mycket mer oförutsägbara och (på sitt blygsamma sätt) mer komplexa än i de flesta andra Young Adult-serier. Den bindande tematiken om kamratskap och hopp för mänskligheten är generell, men karaktärernas val, och storyns omständigheter, mindre självklara. Teresa (Scodelario) är verkligen en joker i leken som skapar spänning i varje scen – eftersom hennes karaktär helt enkelt är mångsidig – och filmen försvarar aldrig Thomas hjältemod utan låter honom bara lyckas med andras hjälp. Att mänsklighetens framtid hänger på ett korrupt företag som inte har mänsklighetens bästa i åtanke, det är också något som får sin naturliga följd – revolution, med en final där vår civilisations sista utpost (en postkapitalistisk George Orwell-dystopi) står i lågor. Det finns inga självklara lyckliga slut här, och bilden av mänskligheten som Maze Runner målar är… tja, kreativ.
Rent formellt hindras The Death Cure förstås av att inte kunna vara så bra som den kanske skulle behöva vara – och jag inser att jag är farligt nära att överrekommendera filmen. Det är i det lilla som den här serien överträffar andra, perspektivet det har att erbjuda som andra serier faktiskt inte har, och det robusta filmskapande som gör mer än det kan men som åtminstone gör det opretentiöst. Jag tappade räkningen på hur många osannolika nödräddningar filmen använder sig av, eller hur många stora faror den helt enkelt fuskar iväg från, och jag kan inte säga att filmen tekniskt sett innehåller något jag inte sett förut. Dessutom, liksom många moderna filmer, har den ungefär tre stycken finaler och tar aldrig slut.
Men filmen har de redskap den har, och The Death Cure är en utmärkt version av filmen den försöker vara. Filmen är fokuserad på sin framåtrörelse och ger oss inte tid att tänka för mycket i onödan. Actionscenerna är snajdigt genomtänkta och fartfyllda medan de pågår, och filmen har en anledning att pågå så länge som den gör – det finns ett dussin karaktärer här, och alla behöver få sina sista ord sagda. Att filmen inte är så pass elegant att den kan göra det på något annat sätt än att helt enkelt beta av den, ja det får man leva med… kött och potatis, liksom.
FREDRIK FYHR
MAZE RUNNER: THE DEATH CURE
2018 USA 141 min. färgfilm/codex ARRIRAW 3.4K, DI. DCP. 2.39:1. Regi: Wes Ball. Manus: T.S. Nowling efter romanen ”The Death Cure” av James Dashner. Producent: Wes Ball, Marty Bowen, Wyck Godfrey, Ellen Goldsmith-Vein, Joe Hartwick Jr, Lee Stollman. Huvudsakliga skådespelare: Dylan O’Brien, Ki Hong Lee, Kaya Scodelario, Thomas Brodie-Sangster, Dexter Darden, Will Poulter, Jacob Lofland, Rosa Salazar, Giancarlo Esposito, Patricia Clarkson, Aidan Gillen, Barry Pepper, Nathalie Emmanuel, Katherine McNamara, Walton Goggins, Dylan Smith, Bart Fouche. Foto: Gyula Pados. Klippning: Paul Harb, Dan Zimmerman. Musik: John Paesano. Scenografi: Daniel T. Dorrance. Kostym: Sanja Milkovic Hays. Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Gotham Group, Temple Hill Entertainment. Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden) (DCP, DVD/BR/VOD, 2018). Kategori: Lincesfilm, franchisefilm, uppföljare, Young Adult, studioproduktion med underbolag. Genre: Subgenre (Young Adult), fantasy, action, äventyr, inslag av krigsfilm, toner av thriller, melodram. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 17 januari 2018 (Sydkorea). Svensk premiär: 26 januari 2018, 11 juni 2018 (DVD/BR/VOD).
Omdöme: Överlag stark finalepisod som tydlig markerar sin tradition och nivån av originalitet den vill ligga på och eftersträva – fokuserar på framåtrörelse, karaktärsmotivation och relativt komplexa konflikter och bygger in en överbelamrad story i ett och samma actionbetonade äventyr. Hålls ihop av ett genomarbetat hantverk – enhetlig stil, välgjorda actionscener, oironisk regi och skådespeleri – även om allt rent kategoriskt är derivat och hade kunnat bli mer elegant och originellt med mer avancerade grepp.