Vissa filmer gör ont att underkänna och Paris Can Wait är en sådan film – det är en besvärande, klumpig snedtändning till film, och den misslyckas även med det lilla den försöker göra.
Det gör ont eftersom filmen är gjord av Eleanor Coppola, den tappra hustrun till Francis Ford och modern till Sofia, och det är lätt att känna att denne osjungna hjälte bör ha sin tid att skina också. Det är inte för inte hon är berömd för rollen hon spelade i En filmskapares vånda, den berömda dokumentären om skapandet av Apocalypse Now (1979) som av vissa hålls lika högt som den filmen. Hon visade sig vara en oblyg källa, och i filmen visade hon upp sitt äktenskap som smutstvätt för alla att se. Hon var åttio år vid inspelningen av Paris Can Wait, och det finns inte nog med god vilja att ge henne.
Tyvärr är en av filmens mest uppenbara brister just dålig regi. Det är en sådan där film där man måste försöka förstå vad tanken med en scen är, innan man förstår att det inte finns något mysterium där utan scenen borde helt enkelt bara flyta på oproblematiskt. Det finns gott om folk som äter och dricker på finkrogar – ingen överraskning för den som vet hur Coppolafamiljen dinerar – och jag är säker på att filmen måste ha varit trevlig att spela in. Men man kan inte ta miste på skådespelare som måste regissera sig själva. Man ser det på dem – det har ropats ”action” och sedan har de tänkt ”okej, jag är på egen hand här”.
Teoretiskt sett är filmen en flyktig slice-of-life-berättelse där Diane Lane spelar – vad om inte – hustrun till en filmproducent, som i början av filmen syns spelad av en disträ Alec Baldwin. Det etableras lite vagt att äktenskapet inte är höjden av romantiskt samliv, jag tror åtminstone tanken är att det ska etableras lite vagt, så vi väntar på vägbulorna.
De kommer när Baldwin måste åka till Budapest för att se över en eventuellt krisande produktion. Han lämnar Anne (Lane) i det något godtyckliga sällskapet av Jacques (Arnaud Viard) som ska köra henne till Paris. När de väl är på väg så visar sig färden bli osedvanligt lång, eftersom Jacques hela tiden vill stanna upp för olika sevärdheter, restauranger och hotell, där han får henne på tu man hand över flera glas vin och smaskiga desserter och, ja, ni vet, fransmän. Som titeln föreslår så kan Paris vänta (bara för att vara extra tydlig så säger han det en gång själv också).
Inte förrän i slutet av filmen är det klart vad allt det här ska betyda – Jacques är nämligen inte riktigt den typiska ”fransmannen” här, utan han är trevande och klumpig och hemskt osexig i sina försök att närma sig Anne, som i sin tur inte är mycket till karaktär heller – hon berättar vid ett tillfälle att hon nyligen fått stänga ner en klädbutik (”Nähä? Berätta mer…”) Nu spenderar hon sina dagar med att strosa runt och ta banala foton på jordgubbar med sin systemkamera från 2005, medan hon lyssnar på jämförbart gamla Phoenix-låtar (ärligt talat skulle det inte överraska mig om filmen var tio år gammal, med tanke på hur all vardagsteknik i filmen är mer eller mindre antik)
Det är bara naturligt att man börjar undra över Jacques avsikter – rimligen vill han få henne i säng, men inte nödvändigtvis. Middagarna slutar alltid med att hon måste betala för hans behag, medan han kommer på ursäkter i sista minuten, vilket föreslår att något är fuffens. I slutändan ska vi ändå tro att hon finner honom charmig och attraktiv, och ett seriöst hot för hennes äktenskap. Vid ett tillfälle får vi veta en personlig tragedi i Annes liv, och vi får veta det genom Jacques lyssnande, så vi kanske ska få för oss att han är ett varmblodigt inslag i hennes liv, något som får henne att öppna upp sig själv.
Inga frågeställningar man kan ha får dock något i närheten av svar – i slutet av filmen ska vi bara skatta oss lyckliga för att ha varit i de här figurernas sällskap, i dessa pittoreska miljöer. Trist nog är fotot inte så intresserat av att filma så många miljöer, och filmen har något allmänt billigt över sig, och mellan alla ostiga dialoger finns ingen ansträngning för att skapa någon verklig spänning. Mer ofta än sällan ser det snarare ut som att vi ser på en mycket tålmodig och artig Diane Lane försöka överleva scen efter scen, med repliker som kan liknas vid att tugga tuggummi och äta kexchoklad samtidigt.
Allt landar på en tråkig slutnot, eftersom jag inte har någon anledning att tro att Eleanor Coppola inte är en fin person. Kalla mig könsstereotyp men jag vill inte säga åt en åttioårig mormor att hennes första film är hemsk, särskilt inte när hon levt i skuggan av en ölmagad auteur av högsta rank. Tyvärr är det bara så det är.
FREDRIK FYHR
PARIS CAN WAIT
2016 USA, Japan. 92 min. färgfilm codex (ARRIRAW 2.8K) (DCP) 1.85:1. Manus och regi: Eleanor Coppola. Producent: Eleanor Coppola, Fred Roos. Huvudsakliga skådespelare: Diane Lane, Arnaud Viard, Alec Baldwin, Elise Tielrooy, Élodie Navarre, Serge Onteniente, Pierre Cuq, Cédric Monnet, Aurore Clément, Davia Nelson, Eleanor Lambert. Foto: Crystel Fournier. Klippning: Glen Scantlebury. Musik: Laura Karpman. Scenografi: Anne Seibel. Kostym: Milena Canonero. Produktionsbolag: Lifetime Films, American Zoetrope, Corner Piece Capital, Protagonist Pictures, TFC, A+E Studios. Svensk distributör: SF Studios (DCP, 2017), SF (DVD, 2018). Kategori: Auteurfilm, amerikansk independent med rennoméhjälp, olika bolag i samarbete. Genre: Drama, romantik, slice of life, feel-good, roadmovie, melodram. Stil: Generell EMS med inslag av subjektivt perspektiv och expressionistiska metabildspel. Premiär: 12 september 2016 (Toronto). Svensk premiär: 18 augusti 2017, 5 mars 2018 (DVD).
Omdöme: Svagt utförd slice-of-life vars anspråkslösa vardagsromantik aldrig blir formulerad, eller får en karaktär, på grund av frånvarande personregi och opersonlig progression. Den emotionella småskaligheten i berättelsen fallerar istället till intighet.