Paranormal Activity 2 är i de flesta fall en klassisk uppföljare – det vill säga: Samma sak en gång till, fast sämre. I de flesta avseenden tar den vad som gjorde den första filmen bra och upprepar det med mindre finess, eller så missförstår den originalet och tar vidare fel sak på fel sätt. Men det finns en och annan punkt där den ändå är intressant, och inte minst är den tillräckligt läskig… åtminstone för den som tyckte att den första filmen var läskig. Vissa fattar inte grejen, och det är inget konstigt med det.
Paranormal Activity 2 utspelar sig en månad innan den första filmen, och huvudpersonen den här gången är Kristi och hennes familj – Kristi är syster till Katie, som var fokus för titelns obehagligheter. Det visar sig nu att otäckheterna faktiskt började hos Kristi, och den som vill spekulera i (de) uppföljare (som gjordes) kan notera att det här med övernaturliga fenomen verkar gå i släkten.
Där den första filmen bara handlade om Katie, och hennes mindre sympatiske pojkvän Micha, så handlar tvåan alltså om en hel familj – det är Kristi, det är Kristis man Daniel, tonårsdottern Ali, nyfödda Hunter och – förstås – familjens hund och – förstås igen! – den sydamerikanska städerskan.
Upplägget liknar det i den förra filmen – mystiska saker har hänt familjen på sistone, vilket leder dem till att börja dokumentera huset med videokameror. Mer specifikt drabbas de av ett ”inbrott”, vilket leder patriarkmannen Daniel till att installera flera övervakningskameror, och när det vi ser inte filmas genom handhållna kameror så är det övervakningsfotot vi ser.
Jag stannar här ett ögonblick för att belysa filmens starkaste kort, och den punkt där den är den kanske mest nyskapande av alla filmer som gjordes i den här serien. Den stillastående bilden är visserligen en utveckling av tekniken i den första filmen – där de största höjdpunkterna kom från materialet som paret fick när de lät en statisk kamera filma deras sovrum över natten – men det finns ändå något unikt i att se en film som till stor del berättas genom övervakningskameror. Det finns en inneboende fråga i filmen – hur ska vi se en sådan film? Hur tolkar vi estetiken?
Det mest uppenbara visuella släktskapet till övervakningsstilen kommer från dokusåpor, i synnerhet ”Big Brother”, eftersom kamerorna övervakar ett hus och vi därmed övervakar människorna i det huset. Paranormal Activity 2 är också klippt så att vi för det mesta bara får se saker som är viktiga för ”storyn” – karaktärer som pratar med varandra, eller saker som händer dem – precis som i en dokusåpa, där klippningen (vad som tagits bort, vad som blir kvar, och i vilken ordning vi ser materialet) berättar för oss vad ”handlingen” är, fastän kamerorna bara likgiltigt övervakat en massa människor i ett hus och det i verkliga livet egentligen inte funnits någon ”handling”. Klippningen skapar sambandet.
Ett annat sätt att tolka estetiken är att fokusera på stillbilden, och kalla upplevelsen öppen. När kameran inte rör på sig, och när vinkeln är densamma i hela scenen, så kan filmen aldrig helt bestämma vad vi ska titta på. Det är klart att vi noterar att dörren står öppen mitt i natten (den borde väl vara stängd?) när Ali går förbi, och vi blir inte överraskade av att hon noterar att den är öppen, och som vanligt i skräckfilmer kan vi inte hjälpa henne när hon går ut för att undersöka ett konstigt ljud och dörren smäller igen sig själv och låser henne ute ur huset.
Men när hon är ute ur bild är hon ute ur bild. Vi ser henne inte mer. Dessa kameravinklar är det enda filmen har till sitt förfogande, och när en karaktär lämnar dem så upphör dem att existera, vad filmen beträffar. Vi undrar vart hon är, vad hon gör, hur hon ska ta sig in, vi inser att vi inte har någon som helst förmåga att nå henne – vi kan inte ens menlöst skrika på henne att inte ”gå ner i källaren” eller något sådant. Vi är bokstavligt talat frånskilda från henne. Det är ett lysande exempel på hur spännande en sådan här teknik kan vara när den används konsekvent.
En annan parallell man kan dra är till stumfilmer, i synnerhet den tidiga stumfilmseran på 1910-talet, där man också arbetade mestadels med stillastående kameror. Då utvecklades strategier att dirigera publikens uppmärksamhet – inte minst genom handrörelser. Den som tittar lite noggrannare på Paranormal Activity 2 kan notera att det finns liknande strategier i den; inte minst i köket, där stekpannor ramlar ner ifrån sina hängen. Det finns ett par scener där Kristi och Daniel båda befinner sig i köket och då vi måste välja vem av dem vi vill fokusera på – det finns en scen där Daniel sitter själv och pekar på stekpannorna för att vi ska veta att de är vad som är intressanta – och när vi väl vet att hemsökelser pågår så blir plötsligt varje hörn av köket intressant; och vi kan titta vart vi vill, för vad som helst kan hända vart som helst i bild. Denna funktion och estetik i entagningen kommer, med avsikt eller ej, från stumfilmseran och kan jämföras med mina tidigare exempel Blom…:
… där karaktärer med sina händer förklarar vart vi ska titta…
… och Bauer, där vi ibland får välja själva vart vi vill titta.
Vad gäller själva filmen Paranormal Activity 2 så har den inneboende problem, vilka ter sig ganska självklara för de som tycker om found footage-filmer. I det att man utvecklar omständigheterna bakom Katie, via systern Kristi, så börjar man också förlora greppet om den realistiska poäng som finns i genren.
På samma sätt faller det sig naturligt att introduceringen av Kristis familj – vilket gör att vi nu följer alla familjemedlemmar istället för bara ett pars hemmavideos – gör att filmen närmar sig ett mer konventionella skräckfilmsupplägg. Vi känner igen deras beteende, och deras stereotyper, lite mer från Poltergeist (1982) än vad vi känner igen dem från verkliga världen. Här kan man i synnerhet nämna tonårsdottern och hennes nojs med pojkvännen, och det spansktalande hembiträdet som förstås visar sig ha ockulta kunskaper om det här med onda demoner.
Jag vet inte om filmen hade blivit annorlunda om Oren Peli, den första filmens regissör, hade gjort den andra också. Det verkar som att gänget som gjort den här filmen blivit stående, obekvämt placerade mellan viljan att göra en vanlig skräckfilm och behovet att spela på realism. Ibland lyckas det riktigt bra – jag tycker i synnerhet om Daniel, maken, som vägrar acceptera prat om övernaturligheter och som sedan reagerar på ett mycket trovärdigt sätt när han inser vad som faktiskt pågår i huset – och ibland kommer förklaringar och planteringar på ett genomskinligt klumpigt sätt.
Slutet är också en besvikelse – inte bara för att det är klumpigt berättat, utan för att det förtar mycket av mystiken om varför saker hände i den första filmen.
Ändå är det dumt att klaga, ibland. Den som inte gillade den första filmen, och den som inte gillar found footage i allmänhet, har ingen anledning att uppskatta Paranormal Activity 2 men den som ser tjusningen borde också kunna leva in sig i spänningen, som fortfarande (trots gupp på vägen) byggs upp på ett långsamt och utmärkt hårresande sätt, bland annat på grund av att vi inte kan undkomma den psykande helbilden och dess kyliga estetik.
Filmskapandet skulle komma att bli mer fiffigt i senare delar av denna serie, men i takt med att lösningarna blev mer kreativa försvann också hela charmen med serien. Det är ett tankefel som många found footage-filmare gör: De ser stilen som ett ”problem” som måste ”lösas”, istället för att se det hemmagjorda som grunden till kvalitén. Vad gäller Paranormal Activity så var det en film som fungerade, trots att den underliggande mekanismen var rätt tydlig, och vad gäller trovärdighet så höll den igenom åtminstone en uppföljare.
Sedan kom trean, med sitt osannolika självmål till story, den usla fyran, den illa genomtänkta spin-offen och den anskrämligt usla sista (?) filmen. De är mer eller mindre vanliga skräckfilmer, fast gjorda genom found footage-stil, och jag ser ingen poäng med att göra filmer på det sättet.
FREDRIK FYHR
Originaltitel; land: Paranormal Activity 2: USA.
Urpremiär: 20 oktober 2010 (Belgien, Schweiz, Frankrike, Kazakstan).
Svensk premiär: 22 oktober 2010.
Speltid: 91 min. (1.31), unrated 98 min (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: HDCAM/35mm, DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brian Boland, Molly Ephraim, Sprague Grayden, Vivis Cortez, Katie Featherston, Micah Sloat, Seth Ginsberg.
Regi: Tod Williams.
Manus: Michael R. Perry, Christopher Landon, Tom Pabst.
Producent: Jason Blum, Oren Peli.
Foto: Michael Simmonds.
Klippning: Gregory Plotkin.
Scenografi: Jennifer Spence.
Kostym: Kristin M. Burke.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Blumhouse, Solana Films, Room 101.
Svensk distributör: UIP (35mm, 2010), Paramount (DVD, BR).
Finans; genre: Privata produktionsbolag i samarbete via storföretag (säker pseudoindie, mainstream/franchise); skräck, found-footage; skräckfilmsintrig i treaktstruktur genomförd via pseudo-icke-diegetiskt material.
Betyg och omdöme: Över medel – uppföljare som brister i trovärdigheten, bland annat på grund av originalfilmens fragila krav på realism, och som inte heller hittar något sätt för sin tilltänkta ”intrig” att gå i mål; som skräckfilm, och rent estetiskt, har filmen dock kvalitéer som gör själva åskådandet av filmen till något kreativt, vilket är ett stort plus.