Okej.
Power Rangers är – till min stora förvåning – okej.
Jag borde nästan ge den fullt betyg, för bättre än okej skulle den rimligtvis aldrig kunnat vara. Det är en förlängning av en produkt, förstås, och innan du frågar ”vad är inte det i dessa tider?” så svarar jag: Den produktförlängning som lyckas bli något annat, något som skapar ett slags oavsiktligt andrum av onåbar glädje omringad som en fristad av kommersens i övrigt rådande kompromisser. Eller, i enklare ord: En film som är bättre än den har anledning att vara. En film som får dess producenter (som bara vill ha vinsten) att höja på ögonbrynen trött och säga ”jaha, det var värst vad de ansträngde sig”.
Power Rangers är inte riktigt så bra, men den är någon slags nostalgi på spåren. Jo, jag tänker nog på 90-talet, men inte för att ”Power Rangers” var en av många TV-serier som gick varma på kidsens apparater då… tro mig, jag var en av dem, och även om det är orimligt så skäms jag fortfarande för att jag ens som åttaåring fann serien bra. Det var den inte. Den som anser att ens barn ska bestämma själv vad för barnprogram de tittar på – och inte göra skillnad på värdefullt och värdelöst (alla barnprogram är lika bra och dåliga, och har lika lite eller mycket påverkan på barns fantasi?) – får skylla sig själva.
Nej, serien sög, rent ut sagt, och jag ser med olust på den person som upplever nostalgi över den. Däremot har jag ingenting emot 90-talet i form av Hollywood-underhållning á la den senare Jerry Bruckheimer eller tidige Michael Bay – alltså den typ av film som Bad Boys (1995) eller Con Air (1997), filmer som smorde in sin glassiga yta, knäckte oemotståndliga high concept-stories, strömlinjeformade fram godtyckliga intriger som gav plats för diverse explosioner i slow motion (det finns en hel vetenskap av explosionsforskning som kan förklara varför Bay var OK förr, och hemsk nu).
Power Rangers slår mig som den filmen som borde ha kommit 1996 eller så – det är klassisk formula-skräpmatsfilm där unga skådespelare ger järnet för att gestalta käcka och förutsägbart stereotypa (men på olika sätt skenbart ”moderna”) rollfigurer, i en intrig som är helt obekymrat nonsens-artad; i slutet handlar allt om tonårsbudskap om värdet av vänskap och när världen ska räddas så ska den räddas från 7 år i vuxet sällskap. Det gjordes Power Rangers-filmer då – en 1995, och en med det absurda namnet Turbo: A Power Rangers Movie (1997) – men de föll tyvärr närmare erans TV-spelsbaserade junkfood-filmer. Det vill säga… de var bara skräp.
Men 2017 års Power Rangers delar de blygsamma kvalitéer som fanns i, låt säga, Bays första Transformers – den börjar faktiskt med åtminstone 30 minuter av uppbyggnad, där vi får stifta bekantskap med tilltänkta bad boy-killen Jason (Dacre Montgomery), tilltänkta bad girl-tjejen Kimberly (Naomi Scott), den älskvärde asperger-killen Billy (RJ Cyler), den ännu mer bad boy-aktige killen Zack (Ludi Lin) och den allra mest bad girl-aktiga Trini (Becky G). De ska vara outsider-kids som inte kan hålla sams med auktoriteter och de sammanförs på kvarsittning, helt öppet blinkandes till Breakfast Club (1985), samtidigt som de noterar en del mystiska sammanträffanden omkring dem – mer specifikt verkar de vara förenade av oklara krafter, och när de råkar ut för ett övernaturligt fenomen tillsammans (vilket ger dem superkrafter) tycks det vara mer än en slump; här är filmen förresten mindre öppet snyltandes från filmer som Chronicle (2012).
Jag skulle kunna fortsätta, men det är inte så viktigt. De stiftar bekantskap med det talande huvudet Zordon (Bryan Cranston). En intergalaktisk häxa vid namn Rita Repulsa (Elizabeth Banks) vill ta över världen. En kosmisk McGuffin ska sökas efter och kämpas om. En rolig robot har röst av Bill Hader. De här sakerna minns du från serien, om du minns det, men som sagt så vet jag inte varför man skulle vilja bli nostalgisk över det. Jo, de har sina spandex-dräkter till slut, de morphar till robotar och attackerar i japansk telephoto-stil, men i övrigt är Power Rangers designad att nå ut till en ny generation kids, med samma saker. Det är fördelen med en generisk och ominnesvärd produkt: Den blir aldrig daterad!
Men medan den pågår så har Power Rangers nog med charm för att, åtminstone till någon mån, leva upp till de krav som ställs av rimlig popcornunderhållning för mellanstadiebarn. Ungdomarna har fått olika (mer eller mindre forcerade) karaktärsdrag och etniciteter, ett försök till politisk korrekthet som klingar rätt skevt med tanke på att huvudpersonen är vit ung man och resten av karaktärerna kan upplevas som fallande i intresseskala beroende på kön och etnicitet (näst mest tid får den svarta killen, därefter den vita tjejen, därefter den asiatiske killen, sist och minst den eventuellt homosexuella mexikanska tjejen… om man vill se det så), men skådespelarna vill väl med varje replik. De tycker själva att deras rollfigurer är outsiders och de vill gestalta dem som sådana – rebeller som får en ny familj, i varandra. ”Are we rangers or friends?” frågar de sig själva medan de sitter över lägerelden och allt som saknas är marshmallows. Naturligtvis är de ”friends” mot slutet – mot uppföljare, och vidare!
Det är formuläriskt och lite hoppigt och ryckigt – att världen ska räddas är ju inte mer episkt än vad barn som leker med leksaker gör det till – men filmen är underhållning av typen lördagsmatiné. När man sett den kan den slängas i soptunnan. Nioåringar kanske vill se den fler gånger, men när de fyllt tio har de tröttnat. Det är helt okej. De flesta filmer som görs i den här genren, för den här publiken, på den här budgeten, för det här syftet, är mycket sämre.
FREDRIK FYHR
POWER RANGERS
Originaltitel; land: Power Rangers; Kanada, USA.
Urpremiär: 22 mars 2017 (Colombia, Indonesien, Filippinerna).
Svensk premiär: 7 april 2017.
Speltid: 124 min. (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex(Red Epic Dragon)/DCP, DCP-3D/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dacre Montgomery, Naomi Scott, RJ Cyler, Ludi Lin, Becky G., Elizabeth Banks, Bryan Cranston, Bill Hader, Matt Shively, Cody Kearsley, David Denman, Robert Moloney, Anjali Jay, Sarah Grey, Morgan Taylor Campbell, Caroline Cave, Kayden Magnuson, Lisa Berry, Wesley MacInnes, John Stewart, Fiona Fu.
Regi: Dean Israelite.
Manus: John Gatins.
Producent: Marty Bowen, Brian Casentini, Wyck Godfrey, Haim Saban.
Foto: Matthew J. Lloyd.
Klippning: Martin Bernfeld, Dody Dorn.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: Andrew Menzies.
Kostym: Kelli Jones.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Lionsgate, Saban, Temple Hill Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film AB.
Finans; kategorier: Storföretag; fantasy, science-fiction, action, franchise.
Betyg och omdöme: Över medel – formulärisk och generisk sci fi-actionunderhållning för en målgrupp kring 11 år; tekniskt sett är dock intrigen sammanhängande, stilen enhetlig, tempot solitt, effekterna välgjorda och väl avvägda, budskapet sympatiskt och skådespeleriet har viss energi; allt som allt lite bättre än den har rätt att vara.