The Osiris Child ser ut som en ganska pretentiös titel, men jag vet inte vad jag ska säga om originaltiteln Science Fiction Volume One: The Osiris Child… när kommer volym två? Och finns det en poäng med att kalla sin science fiction-saga för… science fiction? Så dålig fantasi kan det väl inte vara tal om?
Det är inte meningen att göra mig lustig på filmens bekostnad – jag är faktiskt genuint nyfiken. Även om The Osiris Child är en sci fi gjord på uppenbart låg budget, med uppenbara föregångare, så är den också gjord av en uppenbart begåvad auteur-novis vid namn Shane Abbess – eller novis och novis, IMDb menar att han regidebuterade redan 2007 med långfilmen Gabriel, följt av en film vid namn Infini år 2015. Liksom The Osiris Child är dessa filmer australiensiska, och det kanske inte är så konstigt att inte ens de mest ambitiösa indie-sci fi-försöken spolas upp på våra stränder; Australien är ju lite som en värld för sig – om aussie-rock är en genre kan väl lika gärna aussie-sf vara det.
Kvalitéerna som Abbess visar upp är mestadels tekniska – storyn är en slags perfekt Bermudatriangel av saker vi sett förut och energier som ger nytt blod åt de sakerna. Liksom i Aliens (1986) utspelar sig filmen i en framtid där andra världar koloniseras – huvudpersonen heter Kane (på tal om Alien) och spelas av Daniel McPerhson; Kane är en av rymdkolonisatörerna, en kosmisk knegare på jobbar åt Det Stora Onda Företaget.
Jag skulle kunna göra två spalter – en med filmens figurer och en annan med olika motiv, och du skulle kunna länka ihop dem och få alla rätt. Ja, företaget sysslar med en konspiration och arbetar i smyg på att färdigställa ett virus som naturligtvis hamnar på villovägar och riskerar att förinta mänskligheten – inte utan att Kane råkar ut för en olycka i samband med kaoset, kraschlandar på en ökenvärld á la Tatooine och måste samarbeta med en förrymd fånge (Kellan Lutz) som förstås ger filmen lite buddy-banter. Snabbare än du hinner säga Resident Evil kan jag försöka nämna att det där viruset muterar människor och förvandlar dem till monster – men, det ska sägas, i den här givet retrodoftande historien är monstren rätt söta, potatisliknande Godzilla-klunsar som växlar lite sporadiskt mellan CGI och gummimodeller.
Kane och Cy, som fången heter, måste ta sig till den stora metropolen, där vi kan förutsätta att en spinn på George A. Romeros Dead-filmer väntar dem. Såklart är Kane orolig för sin dotter, som väntar på honom där, och såklart blir de jagade av företagets onda lakejer (de leds i sin tur av diverse kyliga figurer i strama kläder). På vägen hittar de såväl barer á la Mos Eisley (där de plockar upp gamla vänner, bland annat en rumpsparkande Isabel Lucas med alla gevär laddade) och fängelser á la Flykten från Absalom, styrda av en sådan gedigen surpelle som Temuera Morrison.
Fängelset ser vi i tillbakablickar – för jo, just det, filmen är uppdelad i kapitel också. Sju, noga räknat, som till ngåon mån hoppar fram och tillbaka i berättelsen; på håll kanske det låter pretentiöst, men förutom att det är det så kan man också säga att tekniken egentligen inte skiljer sig från den man ser i vilken annan bok som helst; överhuvudtaget påminner The Osiris Child om en filmatisering av en SF-bok man kan ha eller mista, men läsa ut på en timme om man är på resande fot och hittar den i en kiosk någonstans.
Jag kan tänka mig att sci fi-fans finner intrigens rituella självupptagenhet totalt adekvat och rimligt fängslande, men storyn är som sagt det sista som är intressant i filmen – det verkligt imponerande, i all sin småskalighet, är faktumet att man kan jämföra Shane Abbess med en ung James Cameron. Liksom Cameron vet Abbess hur man skapar en pulserande rytm och fina mängder kreativt blixt och dunder, på en budget som är fascinerande låg med tanke på hur snygg filmen i många avseenden är.
Jag är inte säker på att filmen är en fullträff för någon, men som filmälskare är det möjligt att i stilla akademisk ro uppskatta Abbess talanger. Och även om jag inte kan rekommendera filmen för några andra än genrens fans så tycker jag ändå att filmen är en framgång för honom – han kan kosta på sig ett segervisst leende. Allt han behöver nu är egentligen lite tur, sedan kommer han på nolltid att filma Hollywood-stjärnor i flygande trikåer flyga runt omringade av de dyraste specialeffekterna. Om jag satt på Marvel och DC:s kontor skulle jag åtminstone inte tveka på att säga ”honom ska vi ha!” Säkerligen är listan på heta namn rätt lång, men Abbess har framtiden för sig, han vet hur man får bilder att se bra ut, och han visar inga överdrivna tecken på originalitet. De gillar sånt.
FREDRIK FYHR
THE OSIRIS CHILD
Originaltitel; land: Science Fiction Volume One: The Osiris Child; Australien.
Urpremiär: 24 september 2016 (Fantastic Fest, USA).
Svensk premiär: 21 augusti 2017 (VOD)
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kellan Lutz, Daniel MacPherson, Isabel Lucas, Luke Ford, Rachel Griffiths, Temuera Morrison, Bren Foster, Dwaine Stevenson, Teagan Croft, Grace Huang, Firass Dirani, Harry Pavlidis, Paul Winchester, Zoe Ventoura, Brendan Clearkin, Vincet Andriano, Andy Rodoreda, Ian Roberts, Zoe Carides, Stephen Leeder.
Regi: Shane Abbess.
Manus: Shane Abbess, Brian Cachia.
Producent: Siodine Abbene, Shane Abbess, Matthew Graham, Brett Thornquest.
Foto: Carl Robertson.
Klippning: Adrian Rostirolla.
Musik: Brian Cachia.
Scenografi: George Liddle.
Kostym: Nicola Dunn.
Produktionsbolag: Storm Vision Entertainment, Eclectik Vision, Storm Alley Entertainment, Cutting Edge.
Svensk distributör: (VOD).
Finans; genre: Diverse produktionsbolag i samarbete (halvindie, genre; science fiction (hard), äventyr, action; överlevnads-vandrings och tilldragelseintrig med treakstruktur, omorganiserad kronologi och antagoniska sidointriger.
Betyg och omdöme: Över medel – seriös och traditionell science fiction-action gjord på låg budget som förvaltas ovanligt väl; långt ifrån originell, och allt som allt bortslängbar, men tekniskt är det begåvat.