<- All or Nothing.
-> Berlin, storstadssymfoni.
Träskoträdet är en tre timmar lång episk film som handlar om italienska bönder i slutet av 1800-talet. Några minuter in i filmen skulle man kunna tro att denna långa film om bittra vedermödor i själva verket kommer att bli en nostalgisk sak – män hejar och håar medan de kränger högafflarna och barnen leker i hösäckarna och glädjerik Bach-musik hörs på ljudspåret.
Sedan tar någon en levande anka, lägger den på en stock och hugger huvudet av den. Musiken stannar av, tvärt. En hink fylls av ankans blod. Tonen är satt för resten av filmen.
Träskoträdet är inte en dokumentär, tekniskt sett, men regissören Ermanno Olmi är en tydlig neorealistisk arvtagare. Alla människor vi ser framför oss är riktiga bönder och allt vi ser dem göra är saker de gör till vardags. I slutet av filmen kan vi konstatera att en berättelse berättats, minst sagt långsiktigt och metodiskt, men det är vägen som är resans mål, och vägen är verkligheten, böndernas liv och tillvaro; när filmen är över har vi känslan av att vi rest till en plats, varit med dessa människor i deras ”rätta element”, mer än vad vi har en känsla av att vi sett en individs unika berättelse. Olmi är inte mer politisk här än han behöver vara – han ramar in filmen med en förklarande text som helt enkelt konstaterar att dessa bönder arbetade för markägare, som i sin tur fick delar av skörden och hade makten att göra med sina arbetare vad de behagade. Alltså är arbetet det enda liv som dessa människor har. Olmi – som är katolik – är inte heller mer religiös än han behöver vara, medan han konstaterar att tron är den enda lag som bönderna känner till, det samfund som skapar en enhetlighet och gör att de kan utstå sin olyckliga lott i livet.
Olmi skapar känslan av närvaro genom att filma scener i realtid – vi får inga elliptiska klipp (som vedertaget ”hoppar över” partier av ”död tid” som ”inte behövs”) utan varje rörelse från varje karaktär gås igenom i varje scen från början till slut. Tiden är densamma som den som pågår omkring dig just i detta nu. Den är tyst, den är trög, den pågår.
Olmi tycks inte vika av en tum från den här berättarstilen, och han har en otroligt stoisk approach till bönderna han filmat – eftersom han filmar på detta öppna sätt, där inga klipp egentligen kan hjälpa honom, så finns heller inget filter mot det kameran fångar. Senare i filmen måste vi utstå en tre minuter lång scen där en gris blir slaktad – vilket också sker såsom djur slaktades då, sakligt, till synes rakt upp och ner med kniv och utan bedövning. När grisen är död får vi se hela processen som följer, då kroppen hängs upp, skållas, töms på innehåll, och så vidare.
Det är plågsamt att se, men jag var ändå tvungen att se scenen två gånger för att få den ur systemet. Vid andra titten kunde jag notera att Olmis realistiska stil ändå kommer med viss modifikation. Scenen är relativt impressionistiskt gjord – vi ser djuret i smärta, vi ser det dött, men vi ser aldrig mycket av själva handlingen som dödar det. Det råder dock inga tvivel om att männen verkligen dödar djuret, deras rörelser är hantverksmässiga och invanda som om de gjort det här hundra gånger (vilket de också gjort), och det är istället grisens outhärdliga skrik som ger scenen sin ”styrka”.
Jag skulle aldrig ifrågasätta någon som inte vill se filmen på grund av dessa scener. Tvärtom vet jag att flera säkert ifrågasätter hur jag överhuvudtaget kan lyfta fram en film där djur dödas i bild – vi har tveklöst kommit långt i fråga om djurrätt, och det är nämnvärt att ingen som skrev om filmen 1978 verkade ha några problem med det här. Man kan också ana att purister anser det ofint, på något sätt, att ifrågasätta konsten på moraliska grunder. Det betyder egentligen bara att de rör sig i ett rum där de ignorerar en (död) elefant.
Jag kan dock inte ljuga – föreställer jag mig Träskoträdet utan dessa scener så ser jag framför mig en sämre, förmildrad, konstnärligt fattigare film. Jag är överraskad själv. Jag reagerar oftast fobiskt och vredgat när jag ser dokumentära bilder av våld som utövas på människor eller djur – mina hjärnimpulser gör ingen skillnad i det avseendet – men av någon anledning kände jag att dessa scener gjorde våldet lättare att möta.
Två jämförelser finns att göra här. Å ena sidan har vi det dokumentära, som Ingmar Bergmans Fårödokument 1979, där vi också får se en gris slaktas (eventuellt fick han idén från den här filmen). Där ser vi slakten filmad, dokumenterad, kanske konstaterad. Det tjänar inget vidare syfte.
Å andra sidan har vi de vedervärdiga exempel – ofta italienska lågbudgetproduktioner från 70- och 80-talet – där djur helt sonika tas av daga för effektsökandets skull (Ruggero Deodatos Cannibal Holocaust är ”milstolpen”, men det finns hundra andra titlar). Få skulle idag kunna argumentera för att djur kan dödas för en underhållande fiktions skull. Vi har, som sagt, kommit längre.
Sanningen är att Träskoträdet vilar i ett mellanting – det är inte en dokumentär film, men den är inte heller en ”underhållande fiktion”. Djuren dödas å ena sidan för att Olmi gör en film om bönder, och å andra sidan för att bönder dödar djur och äter dem (liksom djuren i denna film hamnade på matbordet). Effekten som Olmi eftersträvar är inte ”realism”. Effekten är känslan av sanning, i ett vidare begrepp. Jag har inte nämnt något om vad filmen ”handlar” om, därför att ordvalet inte passar in. Träskoträdet är på sätt och vis bara en enda bild.
Tekniskt sett utspelar sig filmen i slutet av 1800-talet. Tekniskt sett bor det fem bondefamiljer på gården där vi befinner oss. Tekniskt sett händer det också saker i filmen, och vi kan se utvecklingen ske längsmed en lång båge, som i verkliga livet; en ung man uppvaktar en ung kvinna, en gång, två gånger; senare gifter de sig. En pojke anses ha läshuvud, skickas till skolan. Föräldrarna ojar sig eftersom vägen dit är så lång. Pojkens skor går sönder, och fadern hugger ner ett träd för att tälja honom ett par nya. Det får också konsekvenser, när markägaren får reda på saken. Det är inte lätt att leva detta liv, som dessa människor lever. Vid ett annat tillfälle blir hästen sjuk. En svår kris för familjen. Ibland får de anledning att vara glada och supa, fastän gamla farmor hytter med näven och säger att de ska hamna i helvetet. Då och då ser vi hur enstaka människor ojar sig vid privata ögonblick. Hustrun pratar med sin make. Maken pratar med sin granne. Prästen lyssnar på bekännelser av oro. Ofta sitter de alla ihopkurade under samma tak och lyssnar på berättelser. Vid ett tillfälle är det någon som tar sig till markägarnas kvarter, tittar in genom ett fönster, ser finfolket spela klassisk musik och umgås.
Mest av allt blåser vinden och faller regnet och går tiden. Mest av allt är detta en försvunnen plats, och döda människor, som Olmi väcker till liv. Genom att manifestera det svunna landskapet i ett nu, det vill säga i en film, ger han det en plats i tidlösheten.
Det går inte att understryka tillräckligt mycket hur noggrann och överväldigande filmens verklighet är. Det finns en textur av värld i filmen. Det finns inte ett enda inslag av filmen som känns icke-autentiskt. Varje människa i bild ser ut att vara den förfader de representerar. Olmi undviker hela tiden frestelsen att överdriva deras manér – göra någon till en clown, en annan till en romantiskt driven ung man, en tredje till en sur gammal gubbe – eller baka in en Romeo och Julia-intrig någonstans mellan familjerna. Han är istället hundraprocentigt fokuserad på att bönderna – som människor, bara – ska vara i bild och att vad de gör – inget mer – är vad vi tar del av.
Vi får praktiskt taget aldrig se någonting utanför gården – herrefolkets liv pågår någon annanstans, trots att klasskontexten är uppenbar. Vi sitter fast – i leran, då – med dessa karaktärer, som måste överleva bäst de kan men som själva inte överväger sin situation med mindre än att de går upp i ottan varje dag och fortsätter arbetet. Snart kan vi känna snålblåsten, vårregnet, lukten av lera, doften från lyktorna. Tystnaden i en värld utan elektricitet. Det becksvarta mörkret. Livet som det såg ut en gång, men som bara stjärnorna minns.
En annan bild man kan jämföra med är Van Goghs målning av ett par bondskor, som fick filosofen Martin Heidegger att tala om konstens möjligheter till sanning. I den kontinentala klassikern ”Konstverkets ursprung” driver han flera resonemang rörande vad denna sanning innebär, och vad konsten i sig är, och bondskorna ställde han jämte Parthenon som exempel på ”sann” konst, försåvitt att den fiktiva bilden inkräktar på verklighetens domäner, skapar en slags reva mellan ”värld” och ”jord”. Genom bondskorna, menade Heidegger, så förkroppsligas i en enda rörelse hela bonden; hans liv, hans värld, allt som har med hans väsen att göra.
Genom detta don [skorna] drar den stillatigande ängslan för brödets trygghet, den ordlösa glädjen över att nöden än en gång är överstånden, bävan inför födelsens ankomst och skälvan inför den död som hotar från alla håll. Till jorden hör detta don, och i bondkvinnans värld bevaras det. Ur detta bevarade tillhörande stiger donet fram till sitt vilande i sig.
Exakt vart man placerar en sådan upplevelse, rent praktiskt, kan förstås ingen helt definiera. Men medan jag såg Träskoträdet kände jag på liknande sätt att jag tittade på sanningen (i konstnärlig mening) om böndernas liv – inte verkligheten, för den är sedan länge förbi, men inte heller den vanliga filmiska representationen (med skådespelare, manus, intrig och konflikt, etc) utan, därför, sanningen. Olmi målar upp en bild som är så trovärdig, och han skildrar böndernas rörelser på så utförliga sätt, och filmen pågår i så hypnotiskt lång tid, att juni år 2017 försvinner och Bergamo 1898 framträder; vi befinner oss där i ett slags osynligt landskap av sanning i fantasin, en där bönderna helt enkelt är, genom detta stycke konst, och där vi kan komma in i deras sfär under ett stycke tid som bara råkar vara (om man håller koll på tiden) tre timmar.
De flesta filmer stannar kvar i sin filmiskhet, tar sig inte ut till vår värld och erövrar den genom ditt huvud. Träskoträdet står dock fast och solid, som en av filmhistoriens mest övertygande visioner av en tid och en plats. Det är inte en speciellt kul film att se, men så är också livet svårt och världen grym.
FREDRIK FYHR
Träskoträdet gavs ut på DVD och Blu-Ray av Criterion i vintras
TRÄSKOTRÄDET
Originaltitel, land: L’albero degli zoccoli, Italien.
Urpremiär: 17 maj 1978 (Cannes).
Svensk premiär: 14 mars 1979 (Röda Kvarn, Stockholm).
Speltid: 186 min. (3.06).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Luigi Ornaghi, Francesca Moriggi, Omar Brignoli, Antonio Ferrari, Teresa Brescianini, Giuseppe Brignoli, Carlo Rota, Pasqualina Brolis, Massimo Fratus, Francesca Villa, Maria Grazia Caroli, Battista Trevaini, Giuseppina Langalelli, Lorenzo Pedroni, Felice Cervi, Pierangelo Bertoli, Brunella Migliaccio, Giacomo Cavalleri, Lorenza Frigeni, Lucia Pezzoli, Franco Pilenga, Guglielmo Badoni, Laura Lecatelli, Carmelo Silva, Mario Brignoli, Emilio Pedroni, Vittorio Capelli, Francesca Bassurini, Lina Ricci.
Regi: Ermanno Olmi.
Manus: Ermanno Olmi.
Producent: Ermanno Olmi (okrediterad).
Foto: Ermanno Olmi.
Klippning: Ermanno Olmi.
Scenografi: Enrico Tovaglieri.
Kostym: Francesca Zucchelli.
Produktionsbolag: Ital-Noleggio Cinematografico, RAI.
Svensk distributör: SF (35mm, 1979).
Finans; kategorier: Filmbolag och mediebolag i samarbete; drama, historia, filosofi, politik, arthouse.
Betyg och omdöme: Mästerverk – kompromisslös och genomgående minutiös iscensättning av en värld, så övertygande både visuellt, genom regin, i berättarstilen och som övergripande konstnärlig idé, att filmen transcenderar sin egen ”fiktion”; politiska och filosofiska kontexter existerar implicit, trots en hundraprocentigt avståndstagande berättarstil, och detsamma gäller för världens inneboende intriger och berättelser, som uppdagas genom en totalt långsiktig och naturalistisk princip; resultatet blir fiktion med dokumentär funktion, därmed film som i ett vidare begrepp finner en typ av konstnärlig ”sanning” genom sitt medium.
2 svar på ”Träskoträdet (1978)”