Det är på grund av filmer som The Night Is Young som jag spenderar (vissa skulle säga slösar) en del pengar och en hel del tid på att se så många nya filmer som möjligt, varje vecka. En till film som ingen sett, som det knappt finns någon PR för, som praktiskt taget inte finns och som säkerligen ingen behöver se… ta bara en fantasilös titel som The Night Is Young, ja det låter verkligen som något totalt förglömligt.
Men så råkar det vara så att en i uppsjön anonyma titlar är just The Night Is Young och resten känns förtjänat avverkade. Det är inte en speciellt oförglömlig film, det är sant, och inte heller är den originell. Men det är en komedi som fick mig att skratta, den innehåller karaktärer jag kände igen mig i, som pratade på sätt jag förstod, och även om det i sig inte är nog för att rekommendera en film (du kanske hatar de här figurerna, och tycker att jag är jättejobbig) så måste man säga att filmen är säker på sin sak.
Natten är ung, ja, och det är ju inget fel med det klassiska sägandet. Filmen har också ett lika enkelt och klassiskt upplägg, med drag av Sista natten med gänget (1973). Filmens manusförfattare och regissörer – Dave Hill och Matt Jones – har självsäkerheten att spela Dave och Matt, karaktärer som är sitcom-namn mer än rollfigurer. I början av filmen är det kväll, och de befinner de sig på en bar. I slutet av filmen är det morgon, och de har blivit en natt rikare.
Matt och Dave är LA-singlar som gör vad de kan för att inte gå under av sin egen desillusion. De befinner sig i en stad stor som ett land, och de är omringade av självupptagna narcissister och de vet det. En utekväll, som den de är på, består av så mycket ögonrullande att de får huvudvärk.
Tur då att det finns sådana som Amy (Kelen Coleman) och Syd (Eloise Mumford), två tjejkompisar som är på samma utekväll och fast med samma känsla av att vara de enda två människorna som inte bryr sig mer om sina senaste par skor än om vad de har framför ögonen.
Så Matt och Dave träffar Amy och Syd och kvartetten slår följe genom LA-natten. De hamnar på fester fulla av märkliga människor och de försöker, så gott de kan, att överleva med något som liknar hedern i behåll. Liksom i många amerikanska komedier bollas det med fula ord, och det leks med sex och snusk, och man har det väl inte roligare än så på en vanlig utekväll när man är trettio-ish och livet inte riktigt hittat en tydlig väg.
I sig finns det alltså ingenting speciellt överraskande med filmen – Matt, Dave, Amy och Syd trivs i varandras sällskap, de skrattar åt samma skämt och kopplar. Det är inte omöjligt att de faller för varandra – om inte den ena funkar för den andra så kanske det funkar vice versa (ni kanske minns scenen i När Harry träffade Sally, där Meg Ryan visar sig passa bättre ihop med Billy Crystal än med Bruno Kirby, som i sin tur faller för Carrie Fisher och inte Meg) – men livet är flyktigt och det behöver inte betyda att saker huggs i sten; filmen är mestadels enkelt gjord, men ett stycke finurligt ”tänk om”-trolleri kommer i slutet, och det signalerar att duon Hill och Jones vet hur man gör film.
Kanske de inte är säkra på hur mycket de vet, eller hur bra de är, och det är kanske därför de sparar ett stycke cinematisk flärd till slutet. Kontroll och självinsikt präglar hursomhelst deras stil, inte minst manuset som bygger på dialoger, monologer och rutiner som de verkar helt hemma med. Så många dåliga komedier känns krystade eller tillgjorda, desperata efter att locka folk till skratt. Hill och Jones vet att de inte är världens mest speciella människor, och de förstår att alla inte kommer att gilla deras blasé, opretentiösa och smått odrägliga hemvanhet, men de vågar vara sig själva. De kan slappna av i sitt material, och det är därför det blir starkt.
Man kan gå in för den här filmen på samma sätt som man (i en viss ålder) går in för en utekväll – med öppet sinne och låga förväntningar. De fyra vännerna träffar varandra för första gången denna kväll, och de delar den känslan med oss, för vi har inte heller träffat dem förut. De ger sig ut i sommarnatten, såsom alla sommarnätter ökänd för sin inneboende mystik, och det finns utrymme för besk ironi som lite romantik. Allt de gör är egentligen att gå igenom sketcher och komedirutiner, men en planlös sommarnatt är en bra ursäkt för att gå igenom dem. De är sig själva, de gör vad de gör men inte för mycket, och för att vara en film som bara satsar på att vara rolig, lite dryg och allmänt behaglig så är det… tja, precis en sådan film det rör sig om.
Ett annat sätt man kan berömma filmen är genom att överväga dess cameos – i början av filmen ser vi Jay Hernandez och Kevin Pollak, och någonstans i mitten dyker Allison Janney upp som en hygglig taxichaffis (som Dave, i fylle-hybris, får för sig är en vishetens ängel som bara har geniala saker att säga honom). Dessa är finfina helylle-skådisar som är etablerade sedan årtionden tillbaka, även om de fortfarande knegar i indiefilm efter indiefilm.
Hade jag inte sett The Night Is Young hade jag trott att de var med bara för att vara schyssta mot någons kompis eller släkting. Det är en mer eller mindre död film, rent releasemässigt, som inte verkar ha lyckats få mycket till distributionsdeal efter festivalpremiären i Austin för två år sedan.
Men nu vet jag att de helt enkelt är mycket roliga skådespelare alla tre, och de känner igen ett kul manus när de ser ett. Jag kan till och med tänka mig att Hill och Jones är för opretentiösa för att göra bra PR för sin film. De verkar vara den typen av människor som så pass självgoda att de gör en film som ingen ser och sedan är nöjda med det, för att de vet att de åtminstone tilltalar sig själva, och alla vi som är som dem.
FREDRIK FYHR
THE NIGHT IS YOUNG
Originaltitel; land: The Night Is Young; USA.
Urpremiär: 29 oktober 2015 (Austin International Film Festival, USA).
Svensk premiär: 15 maj 2017 (VOD).
Speltid: 91 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dave Hill, Matt Jones, Kelen Coleman, Eloise Mumford, Brett Gelman, Jay Hernandez, Kevin Pollak, Trevante Rhodes, Zack Pearlman, Paul Brittain, Shoshana Bush, Carlson Young, Pete Capella, Luis Moncada, Ginger Gonzaga, Allison Janney, Mike Postalakis, Briga Heelan, Andy St. Clair, Nate Corddry, Sam Richardson, Brian Jack, Louise Griffiths, Peg Shirley, Thomas Fowler, Samm Levine, Joe Hartzler, Johnny Pemberton, Jaime Moyer, Keiko Agena, Cyrina Fiallo.
Regi: Dave Hill, Matt Jones.
Manus: Dave Hill, Matt Jones.
Producent: Thomas Bailey, Davidson Cole, Brian Ferrantino, Sam Zuckerman.
Foto: Dominique Martinez.
Klippning: Chris May.
Scenografi: Tamara Gurevich.
Kostym: Meghan Anderson-Barker.
Produktionsbolag: Hill/Jones Productions.
Svensk distributör: VOD (Plejmo, SF Anytime).
Finans; kategorier: Mindre oberoende filmbolag; komedi, romantik, drama, slice of life, LA.
Betyg och omdöme: Bra film – flanerande komedi om en utekväll i LA, helt byggd på dialoger, iakttagelser och människoskildringar; oansenliga ambitioner, men självsäkert manus, avslappnat skådespeleri och okomplicerat utförande gör att den fungerar som enkel, sympatisk komedi.
Ett svar på ”The Night Is Young”