Vérités et mensonges. 1973 FRANKRIKE/IRAN/VÄSTTYSKLAND 89 min. färg/35mm/1.66:1. R: Orson Welles. Medv: Orson Welles, Oja Kodar, Joseph Cotten, François Reichenbach, Richard Wilson, Paul Stewart.
Welles tekniskt sett sista film, en underbar och briljant pseudo-dokumentär som ursprungligen var tänkt att handla om konstförfalskaren Elmyr de Hory, men när ett av intervjuobjekten visade sig vara Clifford Irving – som själv var en lurendrejare, och som väckt stor uppståndelse med en fejkad biografi om Howard Hughes – ändrade han riktning och färdigställde istället denna kollage- och essäliknande typ av klippboksfilm. Welles gör ett stort nummer (bokstavligt talat) av förfalskningar, trolleri, fusk, trick och spel och lyckas få med Pablo Picasso (i virila stillbilder), sina vänner (i dokumentära inslag), sin älskarinna Oja Kodar (till oändligheten och vidare), sig själv som sig själv (bland annat finns ett historiskt avsnitt om hans legendariska ”Världarnas krig”-radioteater… naturligtvis ”förfalskat”) och sig själv som den store ungerska konstnären… ja, det är hursomhelst en fantastisk film med sekvenser som växlar mellan det dråpliga, fascinerande, djuplodande och dumskojiga. Berättandet är berusat svamlande, men filmen är ändå helt och hållet koncentrerad, och ur en meta-nivå är filmen en ypperlig kommentar på vad som är ”sanning” i förhållande till konsten, och inte minst i förhållande till filmmediet. En film som visar att Orson Welles från början till slutet av sin karriär var en okontrollerbar, ständigt nytänkande pionjär. 4/5 8/10. 2011.
<- Bröllopskaos.
-> Bubba-Ho-Tep.