När Martin Scorsese var ung ville han bli präst. Han växte upp i ett katolskt hem och för honom, och för hans kära mor, var tanken osökt. Scorsese var hängiven lärorna, och har aldrig släppt taget om religionen, men när han påbörjade prästutbildningen fann han sig själv oduglig. Han kände inte att han räckte till. Hans tro var inte tillräckligt stark, åtminstone inte i hans eget huvud. Han tänkte på de präster han växt upp med, och på de kamrater som läste med honom, och kände att han inte hade den hängivelse som de hade. Hans vördnad var så stor att han genast kände sig underlägsen den.
Jag tror att denna till synes anekdotiska information är helt avgörande för att förstå Martin Scorsese som filmskapare. Hans filmer bygger inte främst på deras berättelser utan på de impulser som lett honom till dem, och de impulser som han använder när han utformar ett manus, väljer en kameravinkel, lägger ett ljudspår, klipper mellan bilder. De impulserna bottnar i det oundvikliga begäret efter horan, den totala dyrkan av madonnan, det omöjliga dödläget och den typ av sekulära skam som finns däremellan.
Silence är en film han arbetat mot hela sitt liv, och det är en film han skulle kunna gå till graven med. Det är en naken och hudlös film, ett fullständigt bekännelseverk. Han är så pass gammal nu att han kan kasta av sig omskrivningarna och undanflykterna – han är en man besatt av tro och tvivel, hemlös i det sekulära men ovärdig i det religiösa; jag tror det är sanningen om honom själv, som han upplever den.
Film har han utan ironi beskrivit som en drog – och detta kommer från en man som höll på att dö kokaindöden i början av 1980-talet; hans mest populära filmer – främst Maffiabröder (1990) och dess varianter Casino (1995), The Departed (2006) och The Wolf of Wall Street (2014) – har varit hans knarkarfilmer. Där har han försvunnit in i filmens teknik och rytm, konstformens rena kickar, för att komma bort från den existentiella ångest som präglat hans liv. Liksom ur ett drogrus har de där sakerna anats, och ibland nästan kunnat ses med klarsynt blick, men under vingarna av gangsters, korrumperade män som helhjärtat vågar gå den onda väg som han själv bara fantiserat om, har han tillåtit sig själv (och oss) dekadent eskapism.
Det är därför jag känner att hans bästa filmer varit de när han andats tio djupa andetag och vågat berätta om sig själv och sin verkliga lidelse – Taxi Driver (1976), Tjuren från Bronx (1980), Kristi sista frestelse (1988) och Oskuldens tid (1993) är hans mästerverk. Komplexa, plågsamma, obönhörliga i sina konstateranden: Begäret är där, tron är där, viljan är förvirrad.
Silence kan vi nu lägga till i den skaran filmer. Det är utan större tvivel en av de största filmer som Scorsese gjort, och eventuellt den film som når hem efter den färd som de ovanstående filmerna påbörjat. Där Robert De Niros klassiska rollfigurer Travis Bickle (i Taxi Driver) och Jake LeMotta (Tjuren från Bronx) inte alls var redo, eller hade förmåga, att närma sig sina egna behov, så gick Scorsese till Jesus, därefter slöt han skalet om sig själv via Daniel Day-Lewis plågade, men gentlemannamässigt lidande, Newland Archer i Oskuldens tid, hans tveklöst mest underskattade mästerverk.
Nu, vid 75 års ålder, kliver han fram och skriver en typ av förtäckt memoar. Detta är en film om två präster som i 1600-talets Japan finner sin tro prövad, och det är också praktiskt taget allt den handlar om. Det är en av få filmer jag sett som kan kallas nästan helt och hållet teologisk.
Men det är en hemkomst också cinematiskt sett. Den påminner förstås mycket om Kristi sista frestelse, men den har spår också av det djup och hemlighetsmakeri som präglade Oskuldens tid. Men mest av allt hämtar Silence sin inspiration från neorealismen och de utvecklingar av den som pågått i sällan sedda så kallade ”World Cinema”-filmer som han själv arbetat för att restaurera och ge ut på DVD och Blu-Ray. Därtill kan nämnas Carl Theodor Dreyer, och i synnerhet hans magnum opus En kvinnas martyrium (1928) och Ordet (1955), också strikt teologiska filmer som gör honom till en far åt Scorsese – Terrence Malick är en bror. En stor mängd japanska melodramer går också genom Silence, filmer av obskyra filmskapare som Kaneto Shindo och Hiroshi Teshigahara, men i synnerhet Kenji Mizoguchis något mer berömda Sagor om en blek och mystisk måne efter regnet (1953) och Fogden Shanso (1954).
Dessa influenser föreslår naturligtvis att tillgänglighet inte är en dygd. Ser du någon av de där filmerna så finner du att de är mycket långsamma och tar tid i anspråk även när de inte närmar sig tretimmarsstrecket (som Silence, på två och fyrtio, gör). Det är filmer som begär av dig att du går in med anförtroende och respekt, och det ska inte finnas någon annanstans du måste vara vid en viss tidpunkt. Varje moment räknas. Silence är två och fyrtio men hade kunnat vara fyra timmar. Om du klagar har du misslyckats, liksom Jesus skulle kunna misslyckats frestelserna i öknen (vilket han på sätt och vis gjorde i Kristi sista frestelse, ett till exempel på Scorseses fixering både vid dyrkandet och avfallet).
Här och nu lever vi i en tid då filmer lever korta liv, och en film anländer nuförtiden gärna som en självuppfylld profetia. I en tid då marknadsföring av stora franchisefilmer genererar samtalsämnen, och tar alla filmälskares tid i anspråk, så känns det ofta som att en recension bara blir en del av en films hype- och PR-kampanj. En film som Silence har ingenting att komma med på den fronten. I brist på andra profetior så får man istället höra att den är lång och tråkig och att många människor lämnat salongen när den gått såväl på festivaler som på amerikansk bio.
Det är sant att det inte är en enkel film, och man ska kunna erkänna det utan skam. Det är inte en ofantligt svår film, men eftersom man verkligen blir vad man äter vad gäller film så fungerar den bättre ju fler långsamma arthousefilmer du ser på, ju större ditt inre lugn till att börja med är – filmen är i mångt och mycket som ett tempel dit du går för att vara, mer än att få se en show.
När det kommer till vad filmen handlar om – eller rättare sagt vad som händer i filmen – så har jag mindre att säga. Det finns inte så mycket att förklara. Filmen handlar, som sagt, om teologi. Figurerna i filmen finns bara till för att ställa frågor om tro.
Men det finns några utgångspunkter, förstås. Berättelsen utspelar sig i Japan, under andra halvan av 1600-talet. Den skildrar, bland annat, de förföljelser av kristna som buddhisterna genomförde. Inledningsvis får vi se en katolsk präst (Liam Neeson) och vi kan inte säga om han är på väg mot ett nytt liv eller en säker död.
Ferreira, som han heter, är en av de tusentals präster som sägs ha gjort avfall från sin tro. Huvudpersonerna Rodrigues (Andrew Garfield) och Garupe (Adam Driver) är ett par hängivna jesuitpräster som reser till Japan för att finna honom. Ferreira blir en slags Kurtz i slutet på Apocalypse Now-floden. De vet inte om han lever, eller hur de i så fall ska finna honom.
Rodrigues och Garupe är hängivna i sin övertygelse om att deras gud är den sanna. Vistelsen i Japan blir svår och de går igenom en stor mängd lidanden. Att få sin tro testad visar sig vara en fasa med många dimensioner. Vi måste förstå att de inte bara, genom vad en vanlig sekulär person skulle kalla ”rationalitet”, kan trampa på en Jesusfigur och kalla Jungfru Maria för hora. Och det är de enklaste metoderna japanerna har. Trampa eller dö.
Men att tvingas till det är förtryck. Japanerna tror inte på något utöver naturen, menar de, och de påstår också att kristendomen inte har något värde i österlandet. De kan vara snälla mot sina fångar, de kan också tortera dem. Deras retorik är till stor del byggd på vad vi rent empiriskt kan kalla för sanningen, eller åtminstone verkligheten, men de är också förtryckare, skoningslösa mördare. Rodrigues och Garupe inser snart att de måste vara beredda på att lida, redo att dö.
Fotot och klippningen andas fullständig andakt på ett sätt som gör Silence mer än bara en enastående vacker film. Skönheten och grymheten i naturen, den nästan dokumentära enkelhet med vilken vi ser människorna röra sig, genererar hela tiden liv i filmens teser. Tekniskt sett skulle man kunna säga att inte så mycket i filmen händer förutom att Rodrigues och Garupe möter eländiga människor som behöver deras hjälp. Vi ser lidande. Vi ser avrättningar. Vi står öga mot öga med oss själva i den nietzschianska avgrunden, även om Rodrigues och Garupe i den söker Gud och något högre än dem själva.
Man kan inte finna filmen i dess händelser, lika lite som man kan förklara meningen med livet. Man finner filmen i de samtal som förs på vägen, och man finner filmen i de människor vi möter där. I vad för slutsatser vi kan dra av deras ord och beteenden. I frågan varför en människa gör som hon gör, var och när, och vad det betyder.
Vi betraktar, liksom en gud, dessa händelser, detta jordeliv. Betänk titeln, tystnad. Besläktade ord är avstånd, trots, likgiltighet, skam, förnärmelse, sorg, uppgivenhet, makt. Silence är en film som i sitt fokus på tystnaden också handlar om alla dessa saker.
Prästerna lider under tyngden av Guds berömda tystnad, det är sant. Men filmen handlar om tystnaden som präglar varje tro, trons själva integritet. Filmen handlar också om att tysta, och att bli tystad, om tystnad som förtryck och motstånd. Tystnad som ett tillstånd, och den komplexa relationen mellan individ, stat, religion och viljan till makt. Vem är tyst och varför. Är tystnaden stor eller liten, svag eller stark?
Det kanske låter luddigt eller flummigt, men det är bara för att jag försöker förklara en film som är lika monumental som minutiös. Att tala om den, efter att ha sett den bara en första gång, är som att fumla med lera, med en jättes händer. Scorsese är obönhörligt lågmäld och varsam, och vissa betydelsefulla händelser är så extremt subtila att de är mycket lätta att missa första gången. Det är en film man måste se med yttersta koncentration, mer än en gång, mer än två, det är en film man ska leva med; en film gjord för människan, så länge hon lever, lider, undrar och tror.
FREDRIK FYHR
SILENCE
Originaltitel; land: Silence; USA, Taiwan, Mexiko.
Urpremiär: 29 november 2016 (Vatikanstaten).
Svensk premiär: 3 mars 2017.
Speltid: 141 min. (2.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, ARRIRAW (2.8K), DI 4K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Andrew Garfield, Adam Driver, Liam Neeson, Tadanobu Asano, Ciarán Hinds, Issei Ogata, Shin’ya Tsukamoto, Yoshi Oida, Yôsuke Kubozuka.
Regi: Martin Scorsese.
Manus: Jay Cocks, Martin Scorsese, efter en roman av Shûsaku Endô.
Producent: Vittorio Cecchi Gori, Barbara De Fina, Randall Emmett, David Lee, Gastón Pavlovich, Martin Scorsese, Emma Tillinger Koskoff, Irwin Winkler.
Foto: Rodrigo Prieto.
Klippning: Thelma Schoonmaker.
Musik: Kathryn Kluge, Kim Allen Kluge
Scenografi: Dante Ferretti.
Kostym: Dante Ferretti.
Produktionsbolag: Cappa Defina Productions, CatchPlay, EFO Films, Fábrica de Cine, SharpSword Films, Sikelia Productions, Waypoint Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med filmfonder och mediekoncerner; drama, historia, filosofi, teologi.
Betyg och omdöme: Mästerverk – tematiskt laddad narrativ som nästan helt utgår ifrån teologiska ämnen och en komplex diskurs om tro och dess förhållande till människan både vad gäller privatliv, religion och stat; fullständigt klarsynt i sitt motiv, med en slående visuell och ljudmässig textur som kontinuerligt framhäver och förstärker idéerna med berättelsen medan den pågår; regisserad med vördnad, noga med att antyda frågor utan att ställa konstateranden; i slutändan fungerar filmen som en djupt sorglig typ av hymn, tillägnad alla religiösa övningar.
4 svar på ”Silence”