Drömmer artificiella flickor om elektriska får?
Vad jag menar med det är att vi varit här förut, vilket du förstår om du förstår. ”Do Androids Dream of Electric Sheep” hette novellen av Philip K. Dick som låg till grund för Blade Runner (1982), ett sådant där mästerverk i science fiction-genren som en regissör som Ridley Scott kan leva hela livet på.
Det blir lite skumt när Luke Scott, hans son, ställer sig i fanboy-ledet med Morgan, en film som följer spåret i Blade Runner om farlig artificiell intelligens. I det här fallet heter hon Morgan, spelad av Anya Taylor-Joy (bioaktuell i Split), och är skapad i ett labb. Labbet ägs, såklart, av ett riskkapitalistiskt konsultbolag. Den galna vetenskapsmannen Lee Weathers (Kate Mara) betraktar noga sin skapelse som om ingenting borde vara fel, men kanske är det ändå.
Kan man ju tänka sig. Morgan har börjat spåra ut lite grann, kan man väl säga. Mer specifikt har hon attackerat en läkare. Huggit henne i ögat. Aj.
Morgan ser förstås ut som en helt vanlig tjej på ytan, när hon rör sig i sin laboratoriemiljö i en anspråkslös hoodie som om hon hela tiden avslutat en joggingrunda. Det är inte förrän man börjar ställa henne frågor som man blir fundersam över vad hon känner och inte känner, vad hon kan känna och tänka, om ”hon” ens ”finns”. Morgan har lärt sig om lycka och sorg, men när hon märker att mänskliga känslor inte är så svarta och vita så börjar hon bryta ihop inifrån.
I grund och botten är Morgan alltså en monsterfilm. Den bygger upp något den tänker rasera. Den förklarar ett monster som den sedan släpper lös. Det är synd att den inte vågar ta steget fullt ut. Scott gör sitt yttersta för att ”replikera”, så att säga, en stil värdig sin perfektionistiska far, och kanske han varit nervös för att göra en film som inte varit tillräckligt intellektuell.
Men man kan inte fejka sådana här saker, och Scott gör det vare sig han förstår eller inte. Morgan är som ett fort av estetik och trög utdragning, ett resultat av det typ av indiefilmskapande som bidar sin tid genom att dra ut på scener och ta allt så lugnt som möjligt, helt på bekostnad av publiken. Det är ett typiskt nybörjarfel, kan jag tycka, ett slags cinematiskt ordbajsande.
Det är förstås otroligt förutsägbart att välkomna Luke Scott till filmvärlden genom att jämföra honom med Ridley, men det hade varit lättare att undvika det om han själv inte skapade parallellerna. Några viktiga anteckningar har han helt klart tagit – inte minst vikten av att ha en bra rollbesättning. Anya Taylor-Joy är perfekt i huvudrollen och, liksom i Split, har hon en storögd intensitet som gör att hon liknar en utomjording. Men det skadar förstås inte att vi har en stabil sats biroller som består av Toby Jones, Michelle Yeoh, Brian Cox, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti. Inte den rollista en typisk indieregissör får till, såvida han inte är uppbackad av Ridley och hela hans produktionsbolag Free Scott, men vem kan klaga.
Rent basalt finns också skickligt filmskapande här, rent tekniskt, med foto och klippning som rappt tar oss från en scen till en annan på ett sätt som en gång i tiden var standard men som vi nu inte är bortskämda med. Överhuvudtaget finns upplägget för en bra film här – jag skulle rentav vilja påstå att Morgan har förutsättningen att vara bättre än Ex Machina, den hipstriga Alicia Vikander-filmen som bara handlade om sin estetik och ingenting om sin huvudperson.
Men en film som tar sig på ett sådant allvar som Morgan gör har också i uppdrag att vara en bättre film än Morgan är. Första halvan av filmen är en enda utdragen upptrappning av något vi aldrig riktigt blir kloka på, medan Kate Maras huvudperson nojjar sig igenom intrigtrådar som vi tidigt kan misstänka är helt godtyckliga. Och när Morgan bryter ihop och löper amok så anar vi att det ska vara ballt, eller läskigt, men det går inte att säga om det egentligen har något att göra med något vi sett fram till denna punkt. Och i slutet kommer en twist som helt klart inte ändrar på, eller ger någon ny betydelse av något av det. Filmen bygger på idén om att ha stora idéer mer än den faktiskt bygger på idéerna.
FREDRIK FYHR
MORGAN
Originaltitel; land: Morgan, USA.
Urpremiär: 1 september 2016 (Taiwan, Ukraina).
Svensk premiär: 23 januari 2017 (DVD/BR/VOD).
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex (?)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kate Mara, Anya Taylor-Joy, Rose Leslie, Michael Yare, Toby Jones, Chris Sullivan, Boyd Holbrook, Vinette Robinson, Michelle Yeoh, Brian Cox, Jennifer Jason Leigh, Paul Giamatti, Crispian Belfrage, Amybeth McNulty, Jonathan Aris, Charlotte Asprey.
Regi: Luke Scott.
Manus: Seth W. Owen.
Producent: Mark Huffam, Michael Schaefer, Ridley Scott.
Foto: Mark Patten.
Klippning: Laura Jennings.
Musik: Max Richter.
Scenografi: Tom McCullagh.
Kostym: Stefano De Nardis.
Produktionsbolag: Scott Free Productions.
Svensk distributör: Fox (DVD/BR).
Finans; kategorier: Privat produktionsbolag; science fiction.
Betyg och omdöme: Medel – science fiction-film med för ooriginella och skissartade idéer för en så pretentiös stämning; OK utförande och skådespeleri, men i slutändan ganska anonym, rastlös i tempot och menlös både i tematik och intrig.