Pedro Almodóvars senaste film Julieta är hans tjugonde långfilm. Det är ingen dålig film att börja med, för den som inte sett en Almodóvar-film förut. Men för den som ändå vill förbereda sig, och aldrig sett en av hans filmer förut, kommer här de centrala verken, och förslag på i vilken ordning de ska ses.
KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT (1988)
Börja här. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott var Almodóvars internationella genombrott, och det är en lika enkel som fantastisk komedi. I grunden är det en teatral springa-i-dörrar-fars där karaktärer förväxlar varandra, med planteringar i form av svartsjuka tanter på mördarstråt och gazpacho spetsad med sömnmedel. Almodóvars leading diva Carmen Maura har huvudrollen, Pepa, en till (som titeln föreslår) variant av Almodóvars främsta hjältinna: Den sönderstressade matriarkala kvinnan som håller hoppet uppe och med syrlig tunga sysslar med att överleva och få hem så mycket kärlek och välstånd till boet som möjligt. I början av filmen ska hon röka en cigarett – bara en enda cigarett, den här gången! – och det slutar med att hon tänder eld på sovrummet. På den vägen är det.
BEGÄRETS LAG (1987)
Året innan gjorde Almodóvar denna lysande melodram, hans första riktiga pärla. Den handlar om en filmregissör och hans passionerade kärleksliv, och går att tolka som någon form av självbiografi. Men liksom i de flesta av Almodóvars filmer är relationen mellan upphovsmannen och hans verk mer abstrakt. Eusebio Poncela spelar den lite trötta regissören Pablo (misstänkt likt Pedro), som försöker parera sina två förhållanden – dels med den underdåniga beundraren Antonio (Antonio Banderas) och dels med den dramatiska Juan (Miguel Molina) som kräver högre emotionell insats av Pablo. Carmen Maura spelar Pablos oförutsägbara syster Tina som stjäl showen oavbrutet genom att kommentera allt hon ser med dräpande ironi eller bara besmycka scener som den här likt en vardagsrealistisk nymf. Almodóvars första filmer är galna men i jämförelse med Begärets lag, där de mynnar ut, framstår de som kursiv läsning. Denna liknar, kort sagt, de filmer Almodóvar skulle börja göra drygt tio år senare.
ALLT OM MIN MAMMA (1999)
Startskottet för Almodóvars höjdpunkt i karriären: Allt om min mamma som vann fler priser och utmärkelser än någon annan spansk film i historien – bland annat men i synnerhet fick den förstås en Oscar för bästa utländska film. Cecilia Roth har huvudrollen som Manuela, mamman vars unga son sprungit ut i regnet efter en autograf från sin favoritaktris (Marisa Paredes), blivit påkörd av en bil och dött. Almodóvar gjorde denna film till viss del som bearbetning efter att hans egen mor dött, och nu ville han göra en film om en mamma som också var en modern kvinna i hans egen generation. (Att han i filmen låter sonen dö och modern sörja, och inte vice versa, är en av många typiskt fascinerande trådar som Almodóvars filmer nu börjar krylla av).
Cecilia Roth, som varit förhållandevis underanvänd i Almodóvars filmer trots att hon varit med i hans trupp sedan Passionens labyrint, utstrålar otrolig trovärdighet och mänsklighet som Manuela, som efter sonens död ger sig ut på en odyssé i sitt förflutna för att soulsearcha och läka sina sår efter detta omskakande trauma. I slutändan har hon bekantat sig både med gamla och nya vänner och solidariteten dem emellan skiner genom filmrullarna medan Manuela måste hitta sitt ex (en självupptagen transvestit) för att avslöja för honom att han en gång i tiden haft en son. Om Almodóvar någonsin försökt göra en melodram som transcenderar sentimental kitsch och blir äkta mänsklig svärta lyckas han åtminstone garanterat första gången här. Det är en mästerlig film.
TALA MED HENNE (2002)
Eventuellt Almodóvars bästa film, en märklig blandning av psykologiskt drama, quirky komedi och kuslig thriller – sexuellt svår, kan man väl milt sagt säga, och estetiskt utmanande. Huvudpersonen är en sjuksköterska som är kär i en medvetslös kvinna. Mer specifikt ligger hon i djupkoma och han tar hand om henne varje dag. Hon var, i vaket tillstånd, en dansös som bodde i hans kvarter och som han hade ögonen på. Benigno, som han heter, blir vän med Marco som också har en koma-kärlek – Lydia, som i vakt tillstånd var tjurfäktare. Benigno och Marco utvecklar en djup, känslig bromance (och jag får ta tillbaka vad jag sa om Pedros straightmen för Darío Grandinetti, som spelar Marco, är ett stort undantag) medan vi får se deras varderas bakgrundshistoria och även kärleksrelationen till de nu komatosa kvinnorna, och genom flashbacks även kvinnorna som nu bara är sovande kroppar.
Framför allt är det en undflyende och snårig film, poetisk och kompromisslös. Den handlar om människors problem med att kommunicera med varandra, våra rädslor för våra egna känsloliv, kontrasten mellan närhet och ensamhet, smärtan i att slitas från någon, ödets grymhet och möjligheten att hoppas och att älska även bortom döden och allt rimligt hopp. Och det är en film som gör skäl av att handla om dessa saker; stämningen i filmen är lika skygg och delikat som ämnena den handlar om.
ATT ÅTERVÄNDA (2006)
En av Almodóvars mest personliga filmer och kanske rentav hans “testamentesfilm”, den där alla hans typiska inslag och teman råkar vara närvarande – starka kvinnor, landsbygden, sluskiga män, ett mord, färgstarka biroller, snåriga sidointriger, religion och schlagerballader. Penelope Cruz spelar en av två systrar som ursprungligen kommer från landsbygden (mer specifikt La Mancha, där Almodóvar också kommer från) och filmen handlar om hur de reagerar efter att deras mamma tycks återvända från de döda för att umgås med dem (!) medan de själva är för upptagna med sina hektiska liv för att notera det.
Tematiskt är det en film om tidens gång och kanske främst liv och död. Till och med gamla leading ladyn Carmen Maura – som Almodóvar inte arbetat med, på grund av ett sällan omtalat bråk, sedan Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott – har filmens centrala roll: Hon spelar mamman till de systrarna, som likt ett vänligt spöke kommer tillbaka från andra sidan graven som om inget hänt.
Dessa artiklar är omskrivna från den stora auteurathon-texten om Almodóvar.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Ingång Almodóvar”