<- The Deer Hunter.
-> Tusenskönorna.
Få filmer är lika fria och otyglade som Chaplins Moderna tider. Den existerar på nåder mellan flera paradoxer, i en egendefinierad tidlöshet, någonstans halvvägs på väg mot ingenstans – del av sin tid, del av tiden som föregick den, och del av sin framtid, vår tid. Vilka är dessa ”moderna tider”? Vad syftar de på? Filmen introduceras som en film om industri och den lilla människans jakt på lycka, men frågan blir hängande i luften, medan Charlie för första gången (på film) öppnar munnen och låter oss höra hans röst: Och han sjunger. En sång. Med texten:
La spinash o la bouchon, cigaretto portobello, si rakish spaghaletto, ti la tu la ti la twah!
Que?
Varken publik eller kritiker var överdrivet roade av filmen när det begav sig. Man ansåg att Chaplin gjort bättre. Kanske att han tappat greppet något. Att han var, om inte en föredetting så åtminstone en man med sina bästa stunder bakom sig. Ni vet, sådant som alla får höra när de hållit på ett tag. Det byggs upp ett slags åtal, och alla omständigheter blir plötsligt negativa anklagelser.
Som, till exempel, faktumet att Moderna tider tekniskt sett var Chaplins första ljudfilm – men till stor del var den fortfarande stum. Detta år 1936, när ljudfilmen praktiskt taget var lika normal och omfattande som den är idag.
Men Chaplin var ingen bakåtsträvare. Han oroade sig för ljudfilmen, men det var för att han tog paradigmskiftet på allvar. Han insåg vad många inte insåg – att branschen skulle förändras, att karriärer skulle gå under, att man behövde lära sig ett nytt språk från grunden. Chaplin var en komiker, han visste hur han skulle underhålla en publik. Frågan var bara hur han skulle gå över till ljud. Han insåg att han fick ta det steg för steg. Moderna tider var tänkt att vara en helt konventionell ljudfilm, men Chaplin tog det säkra före det osäkra och gjorde en stumfilm – en som förvandlas till en ljudfilm allteftersom.
I takt med att den förvandlingen sker glider vi närmare de moderna tiderna, och vi säger farväl till dåtiden. Detta är den sista gången vi ser Chaplins lilla luffarfigur. Detta är det sista spåret av stumfilm vi ser Chaplin genomföra. Detta är den första gången vi ser Chaplin göra en modern film, gjord under moderna förhållanden i modern form, den handlar om modernitet – och det är den första gången vi ser Chaplin engagera sig för politiska och sociala frågor. Den naiva och oskuldsfulla stumfilmseran är över – världen förändras, Chaplin ser hur politiken blir mer vredgad, hur arbetarna trampas ner, hur fattigdomen ryter och hur nationalismens ogräs växer. Det är som att han känner på sig att han kommer att få behöva göra en film som Diktatorn (1940). De sista spåren av en enklare tid försvinner mellan första och sista scenen av Moderna tider.
Den som känner till filmen tänker förmodligen osökt på Charlie i den industriella miljön, där han är fast vid fabriksbandet och vid, eller inuti, diverse maskiner. Det är utsökta gags, briljant genomtänkta och överambitiöst uträknade. Men de utgör inte hela filmen. Än idag gör man misstaget att tro att filmen med sin titel hänvisar till maskiner och industrialism – vilket är lite ”efter” på 30-talet. Också en av de saker som dåtidens kritiker störde sig på var hur Chaplin börjar med de festliga scenerna i fabriken, för att sedan avvika från dem i och med en serie sekvenser där Charlie blir kär i den hemlösa Ellen (Paulette Goddard) och bland annat spexar loss i ett varuhus.
Symboliken här tycks handla mer om ideologi än om modernitet specifikt – och det var i synnerhet Moderna tider som gjorde att högeropinionen bildade flera häxjakter på Chaplin, som gick ut på att stämpla honom som kommunist (vilket inte gick att göra, eftersom det helt enkelt inte fanns någon sanning i det). Chaplin hade växt upp fattigt, och han sympatiserade i hela sitt liv med arbetare, hemlösa och alla samhällets utanförbarn. Han brann för frågor om arbetares rättigheter och han behövde inte anstränga sig för att göra satir av de arbetsförhållanden som arbetarklassen levde under.
Detsamma gällde för kommersialiseringen av våra drömmar och begär, hur industrins löpband och konstanta produktion bara är ”backstage”-området av de lyxiga och attraktiva skyltfönster där varor säljs – inklusive alkohol, bedövningsdrogen. När sedan arbetarna går ut i strejk möts de av aggressiva poliser som slår ner dem brutalt – inte heller det bilder som krävde överdrifter. Samtidigt, där man nästan skulle kunna tro att Chaplin var en dogmatisk politruk, så skildrar han den politiska idealismen som en fåfänglighet, en kamp som vanliga människor omöjligen kan engagera sig för. Det enda människor egentligen vill är att kunna leva anständigt och ha mat på bordet.
Alla dessa saker skildrar Chaplin genom scener som är så berömda att jag inte behöver nämna dem mer än jag redan gjort. Det intressanta är att han väljer att döpa filmen till Moderna tider. När Charlie står på löpbandet, på fabriken som styrs av onda förmän som stirrar ner från stora bildskärmar omkring blipp-bloppande maskiner, är det mer futuristiskt än modernt.
Och sedan avviker Charlie. Den lilla luffaren är en människa, och med sin mänsklighet har han en mänsklig faktor – inte heller är han skapad för industribandet (vem är det?) – som gör att han hamnar på olika eskapader; oundvikligen hamnar han i fängelse vid ett tillfälle, skämten varierar från att handla om kokaindelirium till dåliga magar. Mest av allt finner han kärleken, liksom Charlie själv gjorde, i tjugoettåriga Paulette Goddard som aldrig hade samma lyster som när hon spelade fattigjäntan Ellen. Vid det laget de befinner sig på Charlies gamla hederliga landsväg tillsammans så känns det som att minst hundra kortfilmer skulle kunna följa, med den lilla luffaren och lufferskan – nu som duo! – men man får helt enkelt nöja sig med att se krönikan om Chaplins luffare som avslutad.
Men Moderna tider är också i grunden annorlunda än de tidigare filmerna om luffaren. På stumfilmstiden var en filmproduktion ett enklare uppdrag – i mitten av 30-talet hade det nya systemet växt fram, där produktioner till sin natur var dyrare och mer avancerade; nu behövde inspelningen planeras för att vara tids- och kostnadseffektiv. Chaplin tog tillfället i akt att bygga in samhällskritiken när han var på gång – Ellen och luffaren är inte bara symboliska figurer i en ytlig fiktion, de föreställer fattiga arbetare som försöker hanka sig fram i tillvaron. I mästerliga Guldfeber (1925) skojade Chaplin legendariskt om att äta sina skor i en stuga som trotsade tyngdlagen. I Moderna tider bor han och Goddard i ett fallfärdigt skjul. Det är mer på riktigt nu.
Jag tror att Chaplins ”moderna tider” till stor del är självbiografiskt menade. De är också självförklarande – Chaplin tycktes veta att han var del av modernismen, och att en skildring av samtiden per definition var ”modern”. Under ytan av de jovialiska skämten vilar en bister syn på samhället – en värld där de fattiga förbittrades, de rika jäste, maskineriet och kommersen expanderade, och där krigets skugga var så svart att stormen tycktes oundviklig.
Samtidigt var Chaplin kär. Att Goddard besvarade den behöver man inte spekulera i – det räcker med att se hennes blick i den där rullskridskoscenen, en av filmhistoriens mest romantiska ögonblick. De skulle skiljas sex år senare, och då skulle världen vara täckt av andra världskriget. Men trots de mörka molnen var Chaplin i en ovanligt harmonisk tid i sitt liv alldeles där och då; inte minst hade han tagit steget ut mot ett större och mer ambitiöst filmskapande, ett där han inte bara kommunicerade tårar och skratt utan tankar och idéer.
Han skulle komma att sätta fingret på sin samtids största konflikter. På ett sätt gick Moderna tider bara ut på att öppna Pandoras ask. Det är därför den än idag känns så mångsidig och överraskande. Den skildrar en värld av maskiner, men också en värld av människor, ett samhälle som inte bryr sig om detta till synes enkla faktum.
Samtidigt gör Chaplin något personligt, han hittar ett sätt att själv gå in i det samhället, placera sig själv i en social kontext; han har släpat en av filmhistoriens allra mest legendariska karriärer ända fram till denna punkt, och nu släpper han taget för att djärvt gå in i framtiden. Det är det där märkliga metamorfos-verket som alltid blir bland de bästa som konstnärer gör – Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, Picassos färgperioder, Beatles ”Revolver”, Dylans ”Bringing It All Back Home” – och av alla Chaplins filmer är det Moderna tider som fortfarande andas som om den aldrig blivit ett år gammal.
FREDRIK FYHR
Moderna tider har gått en kort biorunda under hösten 2016 men finns tillgänglig på de flesta medier, bland annat på DVD och Blu-Ray av Criterion.
Tidigare texter i denna serie: Det flammande svärdet (1916), Hämndens natt (1916), Så går det till i krig (1926), Tider skola komma (1936), Sången om södern(1946), Gorilla (1956), Batman (1966), Operation Tiger Lily (1966), A Better Tomorrow, Manhunter (1986), biosommaren 1996, Little Miss Sunshine (2006).
MODERNA TIDER
Originaltitel; land: Modern Times; USA.
Urpremiär: 5 februari 1936 (New York City).
Svensk premiär: 16 april 1936.
Speltid: 87 min. (1.27).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm /1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Charles Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Al Ernest Garcia, Richard Alexander, Cecil Reynolds, Mira McKinney, Murdock MacQuarrie, Wilfred Lucas, Edward LeSaint, Fred Malatesta, Sammy Stein, Juana Sutton, Ted Oliver.
Regi: Charles Chaplin.
Manus: Charles Chaplin.
Producent: Charles Chaplin (okrediterad).
Foto: Ira H. Morgan, Roland Totheroh.
Klippning: Charles Chaplin, Willard Nico (okrediterade).
Musik: Charles Chaplin.
Scenografi: Charles D. Hall.
Produktionsbolag: Charles Chaplin Productions.
Svensk distributör: United Arists (35mm, 1936), Sandrew (35mm, 1971), SFI (35mm, 2003), Nonstop Entertainment (DCP, 2016).
Betyg och omdöme: Mästerverk – en serie sketchliknande vinjetter sammanbundna i en övergripande intrig som perfekt blandar gammaldags mimesis med modern; en helt idealisk utveckling av (Chaplins) tidigare koncept, enormt ambitiös men också perfekt utförd, full av oväntade effekter och mångbottnade nivåer, både emotionellt och symboliskt.
9 svar på ”Moderna tider (1936)”