Rosenknoppen Kenosha
Orson Welles föds den sjätte maj 1915, i den mellanstora inlandsstaden Kenosha, Wisconsin, son till handelsmannen och patentskaparen Richard Head Welles och den politiskt radikala musiklärarinnan Beatrice Ives Welles. Sedan bröllopet 1903, och den tidigare födseln av två söner (båda också döpta Richard), har paret flyttat flera gånger. Trots en socialt framstående fasad har de ekonomiska svårigheter. Richards blygsamma manicker och mediokra firmaarbete och Beatrices lärararbete räcker inte långt, och Richards tyranniska mor har intet till övers för vare sig sin son eller hans politiskt utmanande hustru – som inte talat med sin svärmor mer än en gång, första och sista mötet när de träffades.
Senare ska Orson Welles omnämna sin mor som ”suffragett” och sin far som ”uppfinnare”. I verkligheten föddes Orson i ett av Kenoshas många etniska getton, för Richard och Beatrices kvarter hade blivit billigare för varje flytt. Behovet av att romantisera den anonyma hemorten till ett idylliskt barndomsparadis, och hans föräldrar till romanfigurer, är centralt för Welles, och det smittar av sig i alla biografier om honom (eftersom en biografi också är en berättelse). Men Welles barndom och uppväxt, i miljön som hans två kontrastskapande föräldrar skapar, är i allra högsta grad en som präglar hela hans liv och skapande. Han får sin första roll när han föds, och på många sätt lämnar han aldrig den rollen: Rollen som underbarnet, det utåtagerande geniet, den nästan äckligt begåvade mammapojken.
Innan Orson föddes hade familjen Welles en knaper och oförutsägbar tillvaro, men omkring Orsons födsel hade den en tillfällig uppgång. Åtminstone för Beatrice, som går till historieböckerna som familjens matriark och den centrala figuren i Orsons inre värld. I februari 1914 hade Beatrice blivit den första kvinna att ta plats i Kenoshas politiska värld, först som medlem i utbildningsstyrelsen och därefter som dess ledare. Hon grundade en politisk klubb, Keonosha City Club, gjorde sig känd som en offentlig feministisk förebild och var snart en av stadens lokala kändisar.
Mary D. Bradford, en av erans pedagogiska ledstjärnor, skrev i sina memoarer om Beatrice:
Hon var en mycket stilig kvinna med ett briljant intellekt och fullständig övertygelse om sina åsikter. Hon var en briljant offentlig talare … hennes sociala prestige skapade nyfikenhet hos de som tidigare varit ganska likgiltiga.
Beatrice var även en konstfantast och musikälskare, en ivrig och begåvad musiker och ”en av stadens mest berömda pianister” enligt Kenoshas gamla arkiv; som lärare ansågs hennes pedagogik framstående och i hennes politiska arbete ingick reformarbete inom kultursektorn, inklusive arbete för att skådespelare och teaterverksamheter skulle ha bättre ekonomiska och rent medmänskliga omständigheter (”Skådespelare behöver mat!”).
Richard levde däremot ett lågmält liv som mer och mer började innehålla alkohol. Med en kronisk läggning till alkoholism dröjde det inte länge förrän den mediokre och anonyma handelsmannen, i skuggan av sin berömda fru, såg dagarna komma och gå i ett berusat tillstånd. Han såg mindre och mindre av sin fru och hon såg mindre och mindre av honom. Hur barnen överlevde är okänt.
6 maj 1915
Orson Welles föds, in i denna situation som både är socialt mer kaotisk och monetärt bättre än familjens tidigare. Med en mor som en societetsstjärna och en ständigt frånvarande, akoholiserad far blir Orson (döpt efter det homosexuella paret George Ade och Orson Wells) dränkt i ett socialt strålkastarljus och uppmuntras som något av ett underbarn (den avundsjuka Richard jr skickas till den ökända internatskolan Todd). Det är en roll Orson bär med sig hela livet, och vart han än går återskapar han denna miljö.
Via hans mor, den envisa pedagogen, uppfostras Orson som ett ensambarn. Hon tilltalar barnet som en vuxen från dag ett, och det första hon läser för honom är Shakespeare. Han skapar en livslång anknytning till sin mor, som också uppmuntrar hans talanger till bortskämdhetens gräns; som barn är Orson söt, bullig och bullrig, roskindad och alltid glad – han kan tala, läsa, prata och sjunga sånger i samma veva som han lär sig gå.
1917
Richard Jr ramlar och slår sig i trappen och familjeläkaren kallas in. Orson, ett och ett halvt år gammal, förklarar för honom att ”begäret att ta medicin är en av de stora saker som skiljer människan från djuret”.
Doktorn:
Jag var tagen av den otroliga mentala mogenheten hos pojken. Han pratade påtagligt logiskt och rimligt vid två års ålder, och jag var säker på – att döma av hans utseende, sätt och mottaglighet för målningar och skulpturer – att han skulle komma att bli någon slags konstnär.
Familjeläkaren, vars namn var Maurice Abraham Bernstein, tog också hand om Lucy Ives, Beatrices mor, som blivit mer och mer illa i en cancer som skulle komma att ta hennes liv och tillåta familjen att flytta till Chicago. Bernstein, som var olyckligt nygift i en violinist, besökte familjen allt oftare. Det finns inget bevis för att han hade en romans med Beatrice, men han gav Orson smeknamnet ”Pookles” och Orson kallade honom ”Dadda”.
Detta pågick under det centrala året 1917. Beatrice levde ett hektiskt socialt liv enligt ett fullt belamrat schema – förutom musiken, politiken och societeten så engagerade hon sig också för sin nya organisation Big Sisterhood, som tog hand om ”fallna” kvinnor och de invandrare som kom till landet på grund av första världskriget och levde under svåra förhållanden; Beatrice var en stark motståndare till kriget, men engagerade sig nu till hundra procent för dess effekter.
Beatrice och Richard bodde fortfarande på den blygsamma gettoadress där de flyttat in under snålare tider – 463½ Park Avenue (de delade lägenheten med försäkringsmän som levde där som hyresgäster) – men varken Beatrice eller Richard var hemma ofta.
Grannarna var ett föräldralöst par vid namn Andreas. Beatrice hade så fullt upp att hon i ett ögonblick av utbrändhet erbjöd dem att adoptera Orson, underbarnet som nu gått in i en mycket aggressiv trotsålder. De tackade nervöst nej. Paret Andreas adopterade istället två söner som Orson (våldsamt) lekte med, och Beatrice anlitade en nanny, den skandinaviska Sigrid Jacobsen.
Livet i Kenosha, där Beatrice var en stjärna och Richard en anonym suput, tog slut i och med en stor vändning. Richard, som nu var en fullständig alkoholist, förlorade sitt jobb när Badger Brass, det lilla lampföretaget han jobbade för, blev uppköpt av jättefisken från Detroit, The CM Hall Lamp Company – Richards fallskärm låg på 100,000 dollar (närmare en miljon dollar idag). Den fyrtiosexårige Richard skulle aldrig behöva arbeta en dag mer – ett faktum som passade illa med att han numera var gift med flaskan.
Efter att Beatrices mor dog så gick flyttlasset till Chicago. När de nu hade pengar skulle familjen också, föreslog logiken, leva ett lyxigare liv i en lyxigare stad.
Det skulle dock visa sig att paret var på väg mot en oundviklig skilsmässa. I Chicago skulle Richards liv ta slut via alkoholen, och Beatrice skulle aldrig uppleva samma framgångar som i Kenosha.
Den extremt brådmogne Orson Welles var bara tre år när han slungades in i Chicagos metropoliska sfär, och det verkliga strålkastarljuset, men han skulle inte glömma sin korta barndoms Kenosha, mellanvästerns idylliska ingenmansland där somrarna var soliga och där snön låg tjock på vintern. Kanske att han var stor nog att åka släde.
Fortsättning följer
FREDRIK FYHR
PS.
Bilden högst upp är tagen från en dokumentär om Orson Welles och även om kvinnan är lik Beatrice så är det inte bekräftat att bilden högst upp faktiskt är på henne och Orson.
Ett svar på ”Auteurathon Welles (del 1)”