Man ska alltid ha ett öppet sinne – det är budskapet som serveras i Mother’s Day.
Så sant. Ibland kan det vara svårt. I synnerhet när man skriver om film. Jag försöker alltid undvika att läsa recensioner eller se trailers innan jag går och ser en film, men medan jag samlade information om Mother’s Day var det lite svårt att ignorera det skrikande betyget 17/100 på Metacritic, samt det obönhörliga 8% på RottenTomatoes, dessa vår tids tribunaler. En kritiker, noterade jag i förbifarten, ansåg att Psycho (1998) var en bättre film om mödraskap än denna. Ja, remaken.
När jag går in med de siffrorna så blir jag som en filmkritikens Leif Silbersky – alla filmer ska ha ett försvar, banne mig, och kanske jag kan hjälpa till. Det gäller i synnerhet filmer som Mother’s Day, som tillhör den bespottade subgenren ensemble-romkom – det vill säga konventionella romantiska komedier med många karaktärer vars öden på olika sätt sammanflätas (ungefär som i Love Actually). Eftersom dessa filmer är så kommersiella, och främst riktar sig till en kvinnlig målgrupp, så blir de ofta på förhand avfärdade av kritiker – även om filmen är bra i sin genre, som How to Be Single nu senast, så dissas den gärna slentrianmässigt. Det är ju en ”tjejfilm”. Därmed dålig till att börja med.
Men How to Be Single var en bra film, visuellt mysig, välspelad och med lite äkta värk i botten – om än väldigt sockrat sådant. Titeln var mer än bara ett Cosmopolitan-uppslag. Det var faktiskt en film om hur man klarar sig själv, trots samhällets tvåsamhetshets. Upplysta och rättrådiga individer tycker sig förstås inte behöva bli uppläxade om sådant, i synnerhet inte i ett så sentimentalt paket, men när man ser en film har man inte i uppgift att besegra den. Den är vad den är. How to Be Single var vad den var, och den var det bra.
Anledningen till att jag nämner allt det här är, förstås, för att Mother’s Day verkligen är usel. Den kommer till oss från Garry Marshall, som tidigare gjort Valentine’s Day (2010) och New Years Eve (2011) – nej, jag tror inte att det är sista delen i en trilogi; snarare är han sugen på en till utbetalning. Dessa titlar skulle kunna vara skräckfilmer från 80-talet (i vissa fall är de faktiskt det) och det är precis den fadda känslan av produkt som filmen lämnar i munnen – det känns alldeles lämpligt att en av nyckelscenerna utspelar sig framför en godisautomat, där Jason Sudeikis måste hjälpa Jennifer Aniston som fastnat med handen i luckan, just som hon var på väg att köpa en påse Skittles™.
Ensemblen innehåller alltså Jennifer Aniston och Jason Sudeikis. Därutöver: Julia Roberts, Britt Robertson, Timothy Olyphant, Kate Hudson, Sarah Chalke, Aasif Mandvi, Shay Mitchell, Cameron Esposito, Jack Whitehall samt seniorerna Margo Martindale och Robert Pine.
Karaktärerna är Sandy, som har två söner och är lyckligt skild med Henry – ända tills dess att Henry gifter sig med tjugonånting-bönan Tina (”Tit-Tina”) och Sandy får någon slags aldrig definierad kris – Sandy är i sin tur kompis med systrarna Jessie och Gabi, som sedan länge flytt sina trailer trash-föräldrar som tyvärr kommer på överraskningsbesök i sin sunkiga husbil med sina sunkiga värderingar – de är sexister och rasister men eftersom de är ”festliga” så ska vi acceptera dem; mirakulöst accepterar de också att den något spattiga Gabi outat sin läggning (hon har gift sig med den slentrianmässigt androgyna Max och de har till och med adopterat ett barn) samt att Jessie gift sig och skaffat barn med en indisk man (oh no!); barnet heter Tanner, vilket föranleder mormors kommentar ”du ser ju ut som mig, fast på sommaren!”
Gabi har träffat den unga mamman Kristin på något slags bebisgympa – Kristin är ihop med en tufft kämpande stå-upp-komiker från England, vilket gör att de hänger mycket i baren där han jobbar; Kristin är ursprungligen adopterad, men lagom till mors dag tänkte hon stalka upp sin biologiska mamma, som råkar vara något så osannolikt som en superberömd författare, designer och TV-shop-presentatör. I stort sett utanför alla andra trådar står en ensampappa, som har två döttrar, och som börjar må bättre efter att hans fru dött blott ett år tidigare (hon var löjtnant och togs gissningsvis av daga i Afghanistan eller Irak, en smärtsam realitet som filmen naturligtvis helt ignorerar).
Jag låter läsaren roa sig med att lista ut vem som spelar vem – för spelar det egentligen någon roll? Skådespelarna är å andra sidan det enda som håller någon slags ånga uppe i Mother’s Day, som är två timmar lång utan att innehålla en enda navelsträng av substans, inte en smula av vettig story eller en på något sätt minnesvärd eller karaktäristisk intrig; desperat försöker manuset, och den 73-årige Marshall, göra ”moderna” kopplingar till generation y-föräldraskap och HBTQ-rörelser – systrarna har gjort en stor livmoder i papier maché som de ska framföra på en ”mors dags-parad”, en plot point som det slöa manuset överger och som vi aldrig får se.
Det känns som att filmen har karaktärer istället för story – kan vi hoppa mellan tillräckligt många människor så behöver de ju göra mindre. Ett barn får en astmaattack. En man slår sig när han försöker sig på hip hop-karaoke. En annan man måste ta med sig sitt barn på jobbet när han inte får tag på tjejen. Det finns kanske ett par fler ”dramatiska” händelser i den här filmen, men jag kommer inte på dem.
Extra gräslig är sentimentaliseringen och förminskandet av dödsfall i familjen, skilsmässor, kvinnofientliga sociala regler och allt du kan föreställa dig. För att vara en film om ”mors dag” så handlar filmen inte alls om mödrar eller mödraskap – snarare borde filmen heta ”Fars dag” eftersom det är papporna som tar hand om barnen och engagerar sig för sina ungdomars känsloliv och säkerhet.
Och mödrarna? Ja, det är verkligen på grund av filmer som Mother’s Day som Bechdel-testet uppfanns. Jag hittade inte en enda dialog där kvinnorna inte pratade om män – och det är nästan komiskt hur Julia Roberts är med i filmen, som någon slags tyst närvaro vid sidan av; hennes karaktär har ju ingen man, så filmen hittar nästan ingenting för henne att säga eller göra.
Ett tag trodde jag att rasist-mormor skulle gå fri som den enda självständiga mamman i filmen – men så började hon skajpa med mamman till sin nya svärson. Då kunde de ju prata om honom.
FREDRIK FYHR
MOTHER’S DAY
Originaltitel; land: Mother’s Day; USA.
Urpremiär: 13 april 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 6 maj 2016.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: SxS 2K (Arri Alexa); DI 2K/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Jennifer Aniston, Julia Roberts, Jason Sudeikis, Britt Robertson, Timothy Olyphant, Kate Hudson, Sarah Chalke, Aasif Mandvi, Shay Mitchell, Cameron Esposito, Jack Whitehall, Margo Martindale, Robert Pine, Caleb Brown, Brandon Spink, Owen Vaccaro, Ayden Bivek, Anoush NeVart, Ella Anderson, Jessi Case, Loni Love, Lucy Walsh, Beth Kennedy, Brittany Belt, Grayson Russell, Kevin Blake, Natalie Machado, Sandra Taylor, Gianna Simone, Drew Matthews, Jon Lovitz, Gary Friedkin, Paul Vogt, Larry Miller, Donielle Artese, Matthew Walker, Penny Marshall (röst).
Regi: Garry Marshall.
Manus: Tom Hines, Lily Hollander, Anya Kochoff, Matthew Walker.
Producent: Brandt Andersen, Howard Burd, Daniel Diamond, Mark DiSalle, Mike Karz, Wayne Allan Rice.
Foto: Charles Minsky.
Klippning: Bruce Green, Robert Malina.
Musik: John Debney.
Scenografi: Missy Stewart.
Kostym:Marilyn Vance, Beverly Woods.
Produktionsbolag: Open Road Films, Rice Films, Gulfstream Pictures, Capacity Pictures, PalmStar Media, ass. Aperture Media Partners, May Day Movies, Triad Films.
Svensk distributör: SF.
Betyg och omdöme: Dålig film – handlingslös och intriglös panorama-feel good, undermålig och lat, om än välspelad (helt i onödan).
Ett svar på ”Mother’s Day”