En japansk film som heter Under körsbärsträden är lite grann som en svensk film som heter Mellanmjölk och skorpor. Körsbärsträd är, tillsammans med den vidsträckta himlen och utsikten från hustaken i storstäderna, den arketypiska scenografin i japansk film. Det är en slags treenighet: Himlen är evigheten, hustaket gränsen för människans strävan och körsbärsträden skönheten.
Så den gamla kvinnan med sina deformerade händer, som ler mot slutet av sitt liv och säger: ”Vi föddes in i denna värld för att se och lyssna på den. Därför behöver vi aldrig bli någon. Vi har, var och en av oss, mening med våra liv”.
Hon heter Tokue (Kirin Kiki) och säger att hon alltid har velat jobba i en dorayaki-butik. Hon kommer till vagnen där Sentaro (Masatoshi Nagase) står varje dag. De första två-tre gångerna hon erbjuder sina tjänster avfärdar han henne så artigt han kan – han letar visserligen efter en medarbetare, men han tänker inte lägga bördan på en tant som närmar sig åttio. Dessutom ser han ärren av spetälska på hennes händer. Ingen succé, i synnerhet inte med tanke på att Sentaros klientel främst består av gymnasieflickor, känsliga för det yttre.
Men som du kanske misstänker så har Tokue ett hemligt gammalt recept på sin alldeles egna bönsås – hon lämnar ett smakprov hos Sentaro som smakar av och blir stum. Det är det godaste han någonsin ätit. Han konstaterar att han inte har något val. Han måste anställa Tokue – och dorayakin blir naturligtvis en succé.
Under körsbärsträden har, som du hör, en formula som du lika gärna kunnat se i en feel-good med Helen Mirren och Hugh Grant i samma roller. Det är en enkel liten premiss som gör att filmen fungerar alldeles oavsett om du vet vad dorayaki är, eller att det bygger på en bönsås. Som i alla bra filmer förvandlas det kulturella till scenografi och mötet med karaktärerna ett möte med människor med andra erfarenheter än oss men i grunden likadana.
Regissören Naomi Kawase har tävlat om Guldpalmen fyra gånger sedan 1997, har vunnit Guldkameran och Jurypriset och Under körsbärsträden tävlade i Un Certain Regard-kategorin – det låter nästan som en slentrianmässig rad duktigheter, och det är sant att hennes stil är någon slags variant av ”crowdpleasing” fast för kritiker och cineaster; Under körsbärsträden är en lättsam och helt förglömlig feel-good för de som äter rumänsk arthouse till frukost och inte vet vad begreppet feel-good syftar till. Kawases bildspråk går i rakt nedstigande led från den japanske mästaren Ozu att man nästan kan kalla Under körsbärsträden för en lite mer lättsam remake av en film han aldrig gjorde.
Det finns, tekniskt sett, någon slags konflikt i filmen – det talas om Tokues succéplättar och därefter talas det om hennes händer; vinden vänder och Tokue hamnar till slut på en plats där Sentaro bara kan träffa henne genom besök. Det finns historia och tematik här, ett bagade fullt av skam och skuld som blivit stolthet. Kawase behöver bara minsta möjliga karaktärsdrag och intrigvändning för att filmens själ ska gro och hon knyter vattentätt ihop deras tankar och känslor i de meditativt stämningsfulla stråk som filmen består av. Med sina tysta, introverta manér är Kiki och Nagase fantastiska i sina roller, och de får hjälp av den lika begåvade Kyara Uchida, som spelar en av stammis-skolflickorna och som får agera den yngre generationen dessertkockar. Trots att filmen har stora snyftar-moment så känns de förtjänade, eftersom de fungerar på grund av alla de små, subtila ögonblicken i filmen – Under körsbärsträden är en sådan film som vet att människan ofta kommunicerar genom att inte säga vad hon tänker på, i samtal utan ord, och drabbas av problem som blir lösta under ytan, utan att det någonsin behöver nämnas igen.
Mer än något världsomvälvande drama bygger filmen på sin stämning, sin finkänsliga regi och den empati som krävs för att känna av Tokue och Sentaro. Det är en feel-good i meditativt zen-tempo, och den berättas i en takt och en sensibilitet som matchar en söndagspromenad om våren som man går på i tre timmar bara för att känna tankar och känslor, andas luften och se världen.
Världen, som består av människor som Tokue och Sentaro. Människor med olika egenskaper. Tokue finner det förbryllande att Sentaro gör dorayaki när han inte ens tycker om sötsaker. Sentaro finner det förbryllande att Tokue kan tycka om det så mycket att hon vill jobba för honom trots sin ålder.
Men svaret är detsamma: Det handlar inte om sötsaker. Tokue vill jobba och hon vill jobba för Sentaro. Sentaro, i sin tur, måste jobba – och anledningen till att han står i vagnen är inte självvald. Det är ett straffjobb, som bygger på gamla synder, och arbetet är en tyngd över bröstet såväl som en kedja runt foten. Anledningen till att han gör dorayaki är inte konstig: Han skiter fullständigt i dorayaki, på ren japanska. Det är i den sits han är i. Han måste stå där.
Men är ett olösligt problem verkligen ett problem? Det är en fråga man kan ställa sig när man ser Under körsbärsträden, en film som fungerar på grund av sin oansenliga säregenhet – det är en film som tror på att människan har en inre kraft, en själ, en förmåga att vara ett med sin tillvaro och inte sina materiella och tekniska omständigheter. Tokue och Sentaro har lidit mycket i sina dagar – har andra haft det värre? Andra har haft det bättre också. Så går en dag. Världen pågår. Livet är.
FREDRIK FYHR
UNDER KÖRSBÄRSTRÄDEN
Originaltitel; land: An; Japan, Frankrike, Tyskland.
Urpremiär: 14 maj 2015 (Cannes).
Svensk premiär: 30 oktober 2015.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kirin Kiki, Masatoshi Nagase, Kyara Uchida, Miyoko Asada, Etsuko Ichihara, Miki Mizuno.
Regi: Naomi Kawase.
Manus: Naomi Kawase efter en roman av Durian Sukegawa.
Producent: Koichiro Fukushima, Thanassis Karathanos, Yoshito Oyama, Masa Sawada.
Foto: Shigeki Akiyama.
Klippning: Tina Baz.
Musik: David Hadjadj.
Produktionsbolag: Comme des Cinémas, Kumie, Mam, Nagoya Broadcasting Network, Twenty Twenty Vision Filmproduktion GmbH.
Svensk distributör: Studio S.
Betyg och omdöme: Bra film – välspelad och konventionellt utförd dramakomedi som blir extra minnesvärd på grund av exceptionell regi och en inneboende spirituell poesi.
Ett svar på ”Under körsbärsträden”