The Last Witch Hunter 
Love 
Pan 
Sharknado 3: Oh Hell No! 
Under den här spalten brukar jag vanligtvis recensera filmer som kommer direkt till video – filmer som kanske är värda en chans, eller filmer som kanske är rent skräp.
En del av charmen med filmer som kommer direkt på video är att man ofta inte hört talas om filmerna förut, men nu tänkte jag göra det lite annorlunda. Två av dessa filmer har faktiskt gått på bio – jag missade pressvisningarna – men man får ändå säga att de påminner en hel del om direkt-på-video-filmer eftersom få gick och såg dem och få gillade dem.
Och just ja, så har vi Sharknado 3 också. För världen förtjänar inte bättre, antar jag.
Men vi börjar med den bästa filmen här: The Last Witch Hunter, där Vin Diesel spelar en häxjägare som levt i hundratals år och som nu måste rädda världen från sin ärkefiende – häxan som en gång i tiden gav honom förbannelsen! – tillsammans med en harig präst spelad av Elijah Wood.
Wow, tänker du nu kanske, den bästa filmen av dessa fyra är denna? Det borde kanske vara den sämsta filmen, men icke. The Last Witch Hunter är definitivt inte ”bra”, i ordets rätta bemärkelse – men den är inte förargelseväckande dålig.
Den är ungefär exakt vad du tror att det ska vara. En serie actionscener, med mycket påkostad CGI, sammankopplade med exposition och en intrig som inte hänger ihop förrän du slutar tänka på den. Vin Diesel passar rätt bra ihop med det här hjärndöda idealet och alla skådespelare agerar mot honom på ett kul sätt; Wood är kul som mesig sidekick, den väldige isländska skådespelaren Ólafur Darri Ólafsson är fantastisk som skurklakej och vem har vi på ett hörn om inte Michael Caine, som prästen som introducerar Wood för Vin (det måste alltid vara någons jobb att ta hand om ”häxjägaren”, men det är överkurs). Nykomlingen i gänget är Rose Leslie, som är till hälften sidohjälte och hälften comic relief som häxan som kämpar på Vins sida. Hon är inte så pjåkig vare sig som skådis eller som karaktär.
Jag kan inte säga så mycket om filmen mer än att den går att se om man har en tolerans för den här typen av filmer, och väldigt låga förväntningar – jag vet att det låter som en slö rekommendation, och en bakvänd komplimang, men det är bara för att det egentligen inte är en rekommendation och inte heller en komplimang. The Last Witch Hunter är en film som ingen behöver se, men om du fastnar i den på TV så bedömer jag att risken att du fastnar i den är över 50%. Inte många procent över, men ändå.
Gaspar Noé älskar att profilera sig som filmvärldens ultimata bad boy. Med sina två första filmer Ensam mot alla (1998) och Irreversible (2002) vältrade han sig i macho nihilism och attackerade praktiskt taget publiken med våld som ingen egentligen vill se. Med sin senaste film, Love, var han ”crazy in Cannes” igen och presenterade en film som återigen provocerade folk – nu var det dock sex och inte våld som var den klämmande skon, ty det visade sig att hans berättelse om en ung mans misslyckade kärleksliv egentligen var en porrfilm. Eller, att den åtminstone innehöll scener med folk som har sex framför kameran.
Ibland har jag fått känslan av att Noé lider av dåligt självförtroende och måste överösa sina filmer med chock-utropstecken som en dementi om någon kritiserar honom – för i sina bästa stunder är verkligen Noé en lysande filmskapare som kan konsten att experimentera med formen utan att förlora innehållet, vilket få filmskapare varken vill eller kan. Hans transcendentala och fenomenologiska Enter the Void (2010) blev snålt bemött av många kritiker, men jag tyckte att det var en snudd på mästerlig film, inte bara som en visuell upplevelse utan också som en studie i subjektiva berättarperspektiv.
Men jag känner mig nästan arg på mig själv nu, för Love är riktigt, riktigt kass. Filmen handlar om ett misantropiskt surkart, Murphy (Karl Glusman), som bor med en kvinna han hatar och deras barn (som håller honom kvar) och det enda som händer i filmen är att mamman till hans gamla flamma ringer och berättar att hennes dotter försvunnit – varpå Murphy ramlar in i dagdrömmar om deras kärleksaffär. Det är ju denna kvinna, Electra (Aomi Muyock), som är hans livs stora kärlek egentligen.
Love påminner mig om en scen i The End of the Tour där Jason Segels David Foster Wallace påminner sina studenter om att ingen kommer att tycka att din banala college-kärlekshistoria är intressant. Som skrivande person vet jag, och många andra, det här. Man accepterar att de flesta av ens upplevelser inte skiljer sig från så många andras, man lär sig sluta skriva för att tillfredsställa sig själv och börjar skriva för riktiga läsare.
Gaspar Noé har dock gått tillbaka till tonårens banalitet i Love, vars främsta synd är dess pinsamma amatörmässighet. Det hade kunnat vara en riktigt stark film om hur intensiv lycklig och olycklig kärlek i ungdomen kan vara – och skillnaden mellan ungdomarnas gränslösa syn på kärlek och den vuxnas automatiska gränsdragningar och tvång att ta ansvar.
Men nej. Ne-he-hej. Murphys och Electras kärleksaffär är en utdragen serie sexscener och grälscener där de praktiskt taget bara skriker på varandra för att vi ska förstå att de är ”passionerade människor”. Detta pågår i oändlighet. Medan Electra beter sig som en hyggligt normal person är den paranoide och ägandeberoende Murphy ett svin, vilket går att förstå (om än inte sympatisera med) eftersom många unga män är paranoida, ägandeberoende svin, i synnerhet om deras känslor blir sårade.
Men Noé hittar ingenting att göra med den här filmen. Karaktärerna utvecklas inte och Noé hittar varken en intrig eller en mening med det han vill berätta – det är en film han gjort för att det kliat någonstans på hans inre kropp och nu är han nöjd. Filmen pågår därför, och pågår och pågår och pågår, i ett ofullständigt och aldrig formulerat vältrande i ”Unge Werthers lidande”-patetik – praktiskt taget är det bara en film med folk som skriker att de hatar varandra och andra, halvhjärtade banaliteter. I slutet ser vi på allvar en vuxen man sitta och gråta i ett badkar medan han skriker ”livet är inte lätt!” – Ett bra exempel på manusets plattityder. Skådespelarna ser alla ut att vara amatörer och de är mycket dåliga.
Man hade rentav hoppats på mer snusk. Sex på film är ju ingen nyhet i euro-indien idag – se Nymphomaniac, Nånting måste gå sönder eller Främling vid vatten – men sexscenerna i Love är plågsamt långa, utdragna i slow-motion och består mest av folk som tar varandra mellan benen.
Över till Pan, årets största flopp och just nu på tionde plats i listan över filmhistoriens största floppar någonsin med en uppskattad förlust på mellan 93 och 150 miljoner dollar. Pengar i sjön. Inga sjöjungfrur kommer att komma upp med dem.
När filmer floppar så hårt som Pan så blir de socialt utfrysta, lite grann som cinematisk spetälska – det är inte bara en film som ingen såg, när det uppdagas vilket ekonomiskt fiasko filmen varit så vill ingen se den heller. Alla håller sig borta. Tanken landar, på någon undermedveten nivå, att filmen måste vara jättedålig. Men jag vill slå ett slag för flopparna – det är okej att gilla dem. Jag gillade The Lone Ranger, och hade en del förhoppningar på Pan.
Och Pan var förresten inte en film som ”ingen” såg. Den fick ihop 128 miljoner dollar – vilket inte skulle ha varit dåliga siffror för tjugo år sedan eller så; det är bara det att Hollywood drivs av samma skenande ekonomiska riskkapitalist-tänk som orsakat finanskrisen – mer och mer gastronomiska summor pengar pumpas in i större och större produkter, och förhoppningen att folk ska se filmerna bygger helt på ekonomiska kalkyler och inte alls på kunskaper eller insikter i vad folk faktiskt vill se. Projekten drivs helt och hållet för ekonomisk vinning. En inspiration till Pan var säkert Pirates of the Caribbean-filmerna, som är några av filmhistoriens mest inkomstbringande. Man har tänkt: ”Okej, pirater=pengar. Borde funka!”
Men med det sagt… jo, Pan är dålig. Som om någon bett om det så ger den oss en ”alternativ origins-story” till ”Peter Pan” och den lyckas naturligtvis köra över praktiskt taget allt som gjorde J.M. Barries pjäser och böcker speciella. Istället är den en kommersiell röra av olika idéer som inte går ihop med varandra – i början av filmen snor den estetiken och idéerna från ”Oliver Twist” när den gör ”Peter” (spelad av en irriterande barnskådespelare vid namn Levi Miller) till en föräldralös pojke i ett tyranniskt barnhem som (tydligen, det är lite luddigt) är i maskopi med pirater som kommer och kidnappar barnen och tar dem till landet Ingenstans – där de möts, inte av kapten Krok utan av kapten Svartskägg (Hugh Jackman) som bryter ut i ett Moulin Rouge-osande sångnummer: Plötsligt sitter vi och tittar på pirater som skrålar Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”. Det är filmens första, och enda, sångnummer. Naturligtvis bryter det mot alla slags konventioner – men inte på ett bra sätt. Istället signalerar det bara att det här kommer att bli en tämligen rörig film.
Roligare än så blir den tyvärr inte heller. Eftersom det här är någon slags prequel, alldeles säkert med siktet inställt på fler uppföljare, så träffar Peter den unge James Hook som nu är en ”god” figur, en slags korsning mellan Indiana Jones och Han Solo, riktigt dåligt spelad av Garrett Hedlund som utan ironi anammar den klassiska gamla amerikanska trailer-speakerrösten i varje replik han säger.
De träffar, i sin tur, Tigerlilja (spelad av en hejdlöst utspökad Rooney Mara) och det visar sig att Peter är ”the chosen one” enligt en gammal profetia… ja, snark.
Det är inte så mycket att Pan är urusel som det är att den är nästan våldsamt syntetisk och själlös. Den följer en formula som är så självklar – hjälten får reda på att han är en hjälte, träffar vänner och medhjälpare och gör sig sedan redo för en konflikt med skurken – att den bara går att ta in likgiltigt, som om man blir matad på ett rullband. Dialogerna är framkalkylerade i en maskin. Filmen är snygg och påkostad, och ett tag är den åtminstone inte svår att se på… men den når en punkt, kring sista tredjedelen, då dess fundamentala brist på innehåll måste avslöja sig och finalen, som ska vara en höjdpunkt, blir en sömnframkallande serie specialeffekter som pajigt skriker en i ansiktet utan att man någonsin blir ens en smula berörd.
Så. Det värsta till sist. Sharknado 3, med den festliga undertiteln ”Oh, Hell No!” – för det är väl sånt kidsen säger, tänker de där ekonomerna… ”Oh, hell no!”… ”Hm? Låter okej. Follow the money!”
Sharknado 3 är en TV-film, så jag borde inte ens recensera den, men… jag har sett den, och något måste jag göra av mina frustrationer.
Så… okej, men alltså… hursomhelst, lyssna nu. Jag har ingen som helst avsikt att recensera den här filmen på riktigt – Vad kan jag säga? Du behöver inte se den och du vet det. Naturligtvis är den jättedålig, full av usla specialeffekter – hajarna attackerar redan efter några minuter och man skulle kunna säga att det är en film utan handling. En film vars dålighet i sig ska avnjutas.
Det är bara det att så inte är fallet. Alla Sharknado-filmer, trean i synnerhet, har en klassisk B-filmsintrig hämtad ur den äldsta traditionen monsterfilmer. Det finns ingenting i dem som är ”på skoj”, om man letar i själva filmerna. Den stoiske hjälten (Ian Ziering) är en humorlös republikan som gör allt han gör för sitt land och sin ärade familj. Han är inte på något sätt en oseriös karaktär. Liksom i de populära Fast & Furious-filmerna finns det i Sharknado en slags idé om att det här ska vara ”roligt” och ”oseriöst”, fastän det är gravallvarligt och aldrig skämtar på sin egen bekostnad. Man ska peka på tornadon av hajar och skratta åt hur befängt det är, även om själva filmen ser ut som att den tar sig själv på fullt allvar.
Det gör dem till en ny typ av ”critic proof”-filmer. Filmer som redan från början ska vara dåliga och som därför inte kan kritiseras. Den som ser Sharknado 3 ensam och nykter, som jag tyvärr gjort, kommer säkert lägga ihop pusselbitarna till varför filmen gjorts: Främst är det en jättestor reklam för Universal Studios (där en ganska stor del av filmen utspelar sig) och NASCAR (som får en hel del utrymme) samt ett tillfälle för kändisar av olika kvalité att dyka upp och exponera sig själva för gratisreklamens skull – vi talar om så celebra figurer som Penn & Teller, Jedward-bröderna och i synnerhet David Hasselhoff, som har en biroll som huvudpersonens pappa – en gammal astronaut som till slut tar hajarna ut i rymden, varpå han får säga repliken som jag antar att publiken förväntas tänka: ”Sharks in space!”
Ah, för så fort man gör något ”in space” så är det ju automatiskt jätteroligt – för det är ju så ”episkt”… fast ändå inte alls, för det är ju asdåligt och sjukt kul bara… typ. Och ”The Hoff”, ja han är ju vansinnigt lattjo att ha att göra med… eller han var det för några år sedan i alla fall. Är det inte lite ”ute” att skoja om honom nu? I synnerhet med tanke på hur friskt han själv gör det; ”Hey, jag kan tjäna stålar på att ingen tar mig på allvar – I’m on board!”
Sharknado var från början ett lukrativt skämt skapat av Sci Fi-Channel, en förlängning av den typ av hipster-ironi som såg solens ljus för tio år sedan i och med Snakes on a Plane (den första ”kickstartade” filmen, skräddarsydd efter vad fansen ville ha). På sätt och vis är det rättvist att säga att det inte var en riktig film – inte heller är tvåan och trean ”riktiga” filmer. Varför de beter sig som att de är det – med en humorlös och obegåvad standard-intrig som återfinns i såväl Godzilla Against Mechagodzilla (2002) som Mars Attacks (1996) – det har jag ingen aning om.
Förr i tiden så hade vi ”skratta åt hur tokigt allt är”-filmer som faktiskt var roliga till innehållet – 80- och 90-talets spoof-filmer, med start i Titta vi flyger (1980) var ju roliga på riktigt – men nu verkar Hollywoods formalier heliga, ungefär som att man inte får skoja till grunden. Om filmen skojar med innehållet kanske publiken (de lättkränkta nördarna) känner sig… well, kränkta. Vi ska skratta på filmens bekostnad, och då måste filmen vara inte bara dålig utan dummare än publiken – fastän den i själva verket är smart nog att råna den på pengar.
Jaja. Jag står inte ut med att vara killen som informerar läsaren om att Sharknado 3 är en dålig film. Det som stör mig är att den inte är rolig… utan nästan outhärdligt långtråkig, full av dialoger och exposition som kommer att överröstas av pratet mellan ölflaskor då den meta-meta-meta-ironiska generationen sitter och glor på den på sexan tillsammans. Emellanåt kommer en fult animerad haj äta upp någon och det kommer pliktskyldigt att skrattas. Men kanske till och med någon säger vad som faktiskt är sant, även om det låter som helt överflödig, nästan absurd information: ”Ettan var bättre!”
Så, wow, jag antar att vi lika gärna kan ta Sharknado på allvar nu. För att parafrasera ett gammalt ordspråk – Det var först en fars, sedan blev det en tragedi.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”Outlet-Onsdag#9”