Överdådigt men förvirrat 30-talsepos av Francis Ford Coppola, med fokus på Harlem-klubben Cotton Club där svarta artister framträdde trots att bara vita fick komma in. Coppolas strategi med filmen verkar vara att berätta allt som en gindränkt virvelvind – Richard Gere spelar jazzblåsare som får ihop det med gangsterfrun Diane Lane vars man i sin tur är i konflikt med andra gangsterklaner; under tiden försöker två bröder (de verkliga bröderna Gregory och Maurice Hines) slå i revyvärlden med sina stepdanskonster och Nicolas Cage spelar Geres lillebror, en patetisk wannabegangster. Det blir ingen ordentlig såpa av det hela eftersom Coppola inte bryr sig om att koppla ihop karaktärerna eller hålla koll på intrigen; han presenterar situationen för oss och nöjer sig sedan med att röra om samma gryta i två timmar. Möjligen var tanken att göra en fresk i Fellinistil, men till det avseendet är inte skådespelarna tillräckligt övertygande. På plussidan är filmen fantastisk vad gäller scenografi, kostym och dekor, den har lysande musik och en berusande atmosfär – alltsammans saker som ändå gör filmen relativt underhållande; om man bara lyckas ignorera allt vad manuset försöker åstadkomma så kan den rentav vara riktigt sevärd. Coppola var aldrig nöjd med den omständliga och kaotiska produktionen och 2019 kom en omgjord version på 139 min (med undertiteln ”encore”) som tagit bort flera scener och lagt till flera nya för att förstärka berättelsen, och då särskilt de svarta karaktärerna som av olika anledningar hamnade i skymundan när filmen gick på bio. De flesta anser förmodligen med rätta att den senare versionen är en förbättring – filmens grundproblem kvarstår i båda versioner, så de är på olika sätt lika sevärda. Späckad rollista utöver de redan nämnda – James Remar, Bob Hoskins, Tom Waits, Giancarlo Esposito, Laurence Fishburne, Fred Gwynne, Jennifer Grey, Ed O’Ross, Diane Venora, Woody Strode, Robert Earl Jones, Bill Cobbs samt Mario Van Peebles som dramatisk dansare i ett av de påkostade numren. På det stora hela finns det bättre filmer som man har färre anledningar att se.
Lämna ett svar