Sladdrigt men hyggligt säreget tramsepos där Will Ferrell spelar tjomme som över en dag blir Formel 1-stjärna – hans succé gör honom fenomenalt odräglig, fram till dess att han kör in i väggen med sin attityd (så att säga) och måste böra om från noll. Skriven av Ferrell och regissören Adam McKay (som även gjorde Anchorman, och senare mer ambitiösa historier som The Big Short och Don’t Look Up) och man märker att det finns en riktig berättelse i stommen här – inte bara hade samma intrig i princip kunnat ligga till grund för vilken sportmelodram som helst, i själ och hjärta är filmen en fantastisk utmaning av amerikansk konservatism; myten om den odödlige vinnarskallen vänds mot sig själv och blir här en skildring av fenomenal idioti, utan att någonting egentligen behöver överdrivas. All denna potential sjabblas tyvärr bort en hel del av produktionens övergripande slarvighet; berättandet är oformligt och utdraget och personregin är svag, med utdragna scener och stel timing. I slutändan känns det som en film som vet vad den vill göra men inte hur. Filmens satiriska ambitioner skiner emellertid igenom, och det är inte svårt att förstå varför filmen blivit populär (även om det är möjligt att åtminstone hälften av filmens fans missförstår filmens hån som hyllningar).
Lämna ett svar