Astrid Lindgrens version av Eleanor H. Porters Pollyanna, en förnumstig flicka på 1910-talet som bara agerar för andras väl och ve, blev ett förhållandevis ambitiöst filmprojekt. Det filmade materialet delades upp till en TV-serie 1979, ytterligare material blev denna långfilm (som i sin tur klipptes om till serie) och ännu mer av materialet blev en till långfilm (Madicken på Junibacken) som i sin tur också delades upp i TV-avsnitt. Med det sagt är den här filmen ganska jämn och följsam för att vara en Lindgrenfilmatisering (vilka ju ofta lider av sina episodiska strukturer) eftersom äppelkindade Madickens upptåg hela tiden kretsar kring samma personer – kanske mest minnesvärda är de härligt aggressiva fattiglappsbarnen Mia och Mattis – vilket i det långa loppet håller klasstematiken vid liv och gör detta till en fin, om än blygsam skildring av ett Sverige som var och i många avseenden fortfarande är. Kritikerkåren ansåg att filmen var förfärligt sentimental och sötsliskig, vilket säger en hel del om hur kulturkritikens krav, temperament och tålamodsförmåga utvecklats sedan dess.
Lämna ett svar