Straub-Hulliets komiskt anala adaption av Kafkas ofullbordade första roman ”Amerika”, i vilken en ung tysk man anländer till New York och går igenom en serie udda missöden som tar honom längre och längre ner i samhällskedjan. Fotad och regisserad i sedvanligt brechtiansk stil; enormt statiskt och fullt av monotona amatörskådespelare som stirrar ut i ingenstans medan de citerar sina repliker. Man kan vänja sig vid filmens estetik och rentav komma in i berättelsen, även om detta inte varit avsikten; snarare är filmen, liksom de flesta av duons, ett sorts skämt där gestaltningens intighet och ekvilibrium hör ihop med föreställningen att ingenting finns att ”säga” om klassamhället mer än att det pågår. Få andra filmskapare hade mage att på ett så gediget sätt basunera ut att film bara är ett slöseri på tid – en absurd motsägelse som å andra sidan, med sin orosbådande politiska underton, är perfekt för Kafka.
Lämna ett svar