Experimentfilmaren Derek Jarmans sista film gjordes medan han själv var döende i AIDS – ljudspåret består av essäistisk prosalyrik om hans tillvaro, mer fragmentariskt om hans liv och minnen, och mer symboliskt om termen blå, som här blir mer av ett subjekt än bara en färg. Visuellt består filmen ”enbart” av en blå skärm, och upplevelsen av filmen – vars ljudspår också består av noggrant sammanvävda ljudspel och musik av bl.a Brian Eno – är lite grann som att utsättas för en aggressiv form av hypnos; Jarmans hela väsen äter sig in i ens undermedvetna tills man har hela filmen i kroppen. En stark upplevelse och ett väldigt intimt verk som lämpar sig bäst för enskilda visningar snarare än som installationsvara i museivimlet Nigel Terry står huvudsakligen för berättarrösten men John Quentin, Jarman själv och Tilda Swinton hörs också mellan varven.
Lämna ett svar