Visuellt imponerande, stämningsfull och typiskt expressionistisk sen stumfilm som tar en enkel thrillerpremiss och skapar ett suggestivt kalejdoskop av det. Huvudpersonen är en hotfullt trånande barberare (svenske Uno Henning) vars olyckliga kärlek till kollegan Norah Baring leder honom och andra till mycket fördärv. Filmen börjar med att han rymmer från fängelset och flyr på engelska hedar; uppbyggnaden till flashbacken som större delen av filmen berättas genom – ett enda klipp som kastar publiken bakåt i tiden genom 180 gradersvinkeln – är bara ett briljant exempel på regissören Anthony Asquiths cinematiska hjärnkapacitet. En lång sekvens på en biograf – som demonstrerar och kritiserar den nya ljudfilmen på ett eskalerande metakontextuellt sätt – är en annan höjdpunkt. De estetiska principerna är i övrigt igenkännbara, och filmen skulle kunna misstas för en fransk impressionistisk film snarare än en brittisk. Det enda som hindrar denna film från att nå mästerliga höjder är att ingenting riktigt görs av storyns potential och möjligen att Asquith också stannar kvar så länge i sina sekvenser att de ibland sväller över och tappar momentum – å andra sidan finns det ett par ögonblick som fungerar särskilt väl just på grund av sin hypnotiska kraft. Släpptes när det begav sig i en version som hade synkroniserad musik och enstaka dialogscener – denna version har aldrig återutgivits och tycks även ha visats sällan, då de flesta biografer saknade tekniken. I Sverige – där kritikerna var mycket spända på att se vad detta samarbete mellan svensk och brittisk filmindustri skulle leda till – gick filmen enbart i stumfilmsformat, t.ex.
Lämna ett svar