Det första försöket att filmatisera Victor Hugos dubbla tegelsten är nästan fem timmar lång, även om den är uppdelad i tre filmer som också släpptes som följetong när det begav sig. Harry Baur påminner om en besjälad stenstod i rollen som Jean Valjean, straffarbetsbelagd fånge som släpps efter nitton år och försöker följa godhetens väg. Färden går genom dubbla klassresor, ständiga flykter från såväl snikna skurkar som lagens långa arm (Charles Vanel spelar den oändligt aktive inspektör Javert som personifikationen av ett surt äpple), personliga tragedier och till sist även en paradoxal själslig katharsis i form av det blodiga revoltförsöket 1832 (inte franska revolutionen, som det ofta misstolkas som). Trots en seriös grundton så är Raymond Bernards gestaltning imponerande mångfasetterad och rått effektiv – få filmer med denna längd är så här underhållande – där stora känslor inte överskuggar små doser fånig humor och inslag av serietidningsartad fantasi (Valjean påminner stundtals om en oövervinnerlig actionhjälte). Valet att göra projektet till tre filmer är emellertid det mest geniala draget – Hugos originaltext är mer en samling böcker än en regelrätt roman och sättet även filmatiseringen vägrar sammanfatta sig själv skapar en fin genklang; första filmen handlar om Valjeans uppgång och fall, andra filmen är mer fokuserad på styvdottern Cosette och sista delen skildrar revolterna – varje film utnyttjar sitt nya perspektiv, fördjupar och förnyar tematiken och placerar figurerna i olika delar av dramatiken. På så sätt fungerar faktiskt varje del utmärkt som självständig upplevelse, även om det såklart är i sin helhet filmen fungerar som bäst.
Lämna ett svar