Underhållande stycke nattbio, en lika slabbig som stilig genrevåffla om tonåring som motvilligt flyttar med sin pappa och styvmor till tyska alperna där skumma saker börjar hända. Exakt vad för saker är det bäst att vi inte går in på – inte för att förstöra överraskningen i sig, för ytterst lite är på papperet originellt här (galna vetenskapsmän, tjockskalliga föräldrar, en snut på gränsen till nervsammanbrott, en läbbig vålnad som härjar runt, det där läskiga ylandet som låter påfallande lik effekten de använde i trailern för Alien…). Tjusningen ligger snarare i hur manusförfattaren och regissören Singer så elegant och målmedvetet binder ihop allting, med utsökt balans i stämningen och en perfekt berättarrytm. Filmen är utförd med sådan styrka att man gärna gör misstaget att söka undermeningar eller djupare tematik – men filmen är besläktad med den visuella intensiteten i cinema du look-rörelsen på 80- och 90-talet snarare än den på 2020-talet så vedertagna “förhöjda” skräckfilmen. Kort sagt: Utan ett hål i mitten blir det ingen god syltmunk.
Lämna ett svar