Intressant och visuellt slående megamelodram, tyvärr också en smula omständlig, som utspelar sig under första världskriget och handlar om romansen mellan en romantiskt lagd spansk sjöfarare (Antonio Moreno) och en tysk spion (Alice Terry) och hur krigets tragedier efterhand kommer i vägen för deras lycka. En film full av effektfulla och storslagna scener som gjordes av Rex Ingram i exil – han hade fått nog av Hollywood och flytt till Frankrike, varifrån denna film gjordes under protest mot filmbolaget MGM (som likväl distribuerade den). Filmen väckte tudelade känslor hos publiken eftersom den målade kriget med djärva gråzoner. Själva berättandet påminner mer om akvareller som hela tiden rinner ut i vatten – vi börjar med huvudpersonens släktkrönika, dras in i ett politiskt intermezzo och dras med en final där tragedin slår till genom forcerade tillfälligheter som visserligen är typiska för stumfilmseran men som passar särskilt illa i en film som är så pass formellt sofistikerad som denna är. Filmen är för all del bättre än ett intressant misslyckande, men den är inte heller så långt ifrån. Byggd på en roman av Vicente Blasco Ibáñez. Var länge förlorad men återupptäcktes 1994. En spansk version av berättelsen gjordes 1948.
Lämna ett svar