Måndagsrost, dimma hela dan. Över asfalten skingrar den sig omkring röda bakljus som närmar sig föröver. En syn som får ens inre spöke att erinras sjöfarare på 1700-talet.
Tö efter långvarig kyla. En rå mjukhet, liksom glansig, som en fisk. Sly Stallone som vaknar ur sin kuvös i Demolition Man, en skepnad som huggen ur sten – musklerna forcerar lederna med ett knak; knät böjs ut; kroppen låter som ett träd som snart faller.
John Spartan var avbildad på ett flipperspel i en Sibyllakiosk, året var väl 1999. Där stod man på andra sidan glasrutan, på andra sidan slasket. Från maskinen kom en söndrig, tunn, burkig inspelad röst som lät: ”No way, José!” Fling, fling, pling, pling. Mosbricka, korven, piffikrydda. Nära nog 30 år sedan.
Lämna ett svar